Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.
Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter. Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!
Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010
Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.
Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.
Den kristna passionshistorien har engagerat teologer, troende och kristendomskritiker i två tusen år. Efter många års likgiltighet vaknade denna kristna nyckelberättelse till liv på ett drabbande sätt. Det hade då gått mer än tjugofem år sedan mitt uppbrott från min barndoms täta frikyrkovvärld. Jesus var lika obevekligt död som innan. I stället för att försöka förklara kommer här en berättelse. Obegriplig? Hädisk? Eller kan berättelsen röra vid kristendomens kärna?
.
.
En tvåtusenårig tidsutflykt
Nu ska vi ut på en tvåtusenårig tidsutflykt. Du är en ung människa, man eller kvinna. I denna berättelse spelar kön ingen roll. Du har ännu inte bildat familj, du är upplärd i föräldrayrket. Fiskare, snickare, sömmerska! Du är som många unga människor. Du drömmer om något annat och större, du drömmer om att komma bort från detta invanda, trygga, småskurna med alla dess självklara roller och förväntningar. Du drömmer om att uträtta något stort och viktigt! En ganska vanlig ung person då. Och en ganska vanlig ung person nu!
Det kommer en karismatisk man, något yngre än föräldragenerationen. Han har en stark personlig utstrålning. Han pratar intensivt om Guds rike som är nära, som är viktigare än allt annat, att det är hög tid att vända om, att sanning och rättfärdighet åter ska komma i högsätet. Med en intensiv röst och fast blick säger han till dig att du behövs, att du är utvald för att hjälpa till att förverkliga detta! Han säger: ”Följ mig!”.
Och du gör det där överraskande som dessförinnan var näst intill otänkbart. Du bara lämnar fisket, du bara lämnar far och mor, du bara lämnar alla förväntningar från familj och släkt. Du lämnar byn och drar iväg med denna karismatiska botgöringspredikant som heter Jesus.
Jesus är märklig. Han vågar röra vid spetälska, han säger att barnen hör himmelriket till, han hjälper en dotter till en ockupationssoldat, han umgås med kvinnor som har tvivelaktigt rykte, han ingrep och hindrade steningen av en kvinna som varit otrogen mot sin man, han pratade med folk som man normalt inte pratade med som jude, han låter sig bjudas på middag av en illa sedd tulltjänsteman från den romerska administrationen. Och märkliga liknelser – som den om den barmhärtige samariten och om den förlorade sonen.
Men det fanns också en dov och mörk sida som var konstig och svår att förstå. Dom som inte är med mig är emot mig! Att det var viktigare att stanna hos honom än att resa hem och begrava sin döda far!” Att för de städer och byar som inte lyssnade till budskapet skulle det bli värre på domens dag än för Sodom och Gomorra. Och den obehagliga bilden av saltet som mist sin sälta – att det bara duger till att trampas ner. Eller den skrämmande bilden om grenarna som inte bär frukt, hugg av dom och släng dom på elden. Att den som förför en av mina minsta för honom vore det bättre att få en kvarnsten om halsen och sänkas i havets djup. Och så dessa återkommande hotbilder om gråt och tandagnisslan, Gehenna och evig fördömelse för de som inte låter omvända sig, de som gör orätt!
Men den positiva sidan är så stark att det går att hjälpligt förneka eller åtminstone inom sig själv tona ner den mörka, obehagliga sidan. Dessutom kan det ju vara så att Jesus har rätt.
Tillsammans med de andra följer du Jesus på hans predikovandringar runt om i dåtidens Palestina. Det är blandade erfarenheter. Ibland är det helt fantastiskt som när det samlades några tusen för att lyssna. Ibland är det trist vardag, inte minst är det jobbigt med den misstro de ofta möter från etablissemanget. Också denna dubbelhet hos Jesus. Ibland är han mästrande, självgod, nedlåtande. Ibland finns där en ömhet och värme som suddar bort det mesta.
Och nu denna påsk! På väg till Jerusalem för att fira! Och så överraskande alla dessa människor som hyllar Jesus. Plötsligt känns det som att allt du har trott och hoppats på är nära en fullbordan! Jesus är den förlösare och frälsare som profeterna siat om. Du känner jublet och triumfen inombords! Det är som en gnistrande bekräftelse på att du satsade rätt när du bröt upp och lämnade föräldrar och alla förväntningar. Du är mitt i ett mäktigt storslaget skeende. Du är en del av det, Du är mitt i dess centrum.
.
Perspektivskifte – Petrus.
Nu är det dags att göra ett perspektivskifte och föreställa oss lärjungen Petrus som centrum i berättelsen.
Under loppet av två dygn hade scenen förändrats dramatiskt och brutalt. Jesus var död! Han hade blivit avrättad som en brottsling på det mest fruktansvärda och förnedrande sätt som överhuvudtaget kunde tänkas. Det som hade hänt framstod som en enda stor, obegriplig, förlamande katastrof. Det var ett dråpslag mot allt han hade trott och hoppats på. Med ens tycktes allt som blåögda önskedrömmar. Åren med Jesus framstod som bortkastad tid!
Mitt i den mörka, kaotiska känslostormen händer något oväntat. Från ingenstans formas plötsligt en stark, överraskande känsla av ömhet och medkänsla som riktas mot honom, Petrus, med alla hans rädslor, längtan, tillkortakommanden och svek. Och kanske viktigast, den innefattar den rädsla som fått honom att först förneka att han kände Jesus och sedan fly från Jerusalem för att inte själv råka illa ut.
All den längtan och alla de storslagna förhoppningar som han hade knutit till Jesus blir plötsligt som en illustration av något djupt personligt och samtidigt universellt mänskligt. Det är som att det finns en utsatthet, ovisshet och en speciell sorts ensamhet i detta att vara människa som är så svår att acceptera att det närmast obevekligt ger upphov till överspända drömmar och förhoppningar. Det formades en känsla av en varm, smärtfylld och försonande ömhet riktad gentemot honom, Petrus, och hans personliga livsöde. Känslan fördjupas snabbt som i en expanderande spiral. Samtidigt börjar den att riktas ut mot alla människor som med olika mått av framgång och misslyckanden försöker möta och förhålla sig till detta utsatta och svårbegripliga att vara människa.
Att se sig själv och alla andra människor ur detta perspektiv är omtumlande. Livets svårigheter och tragik får på ett paradoxalt sätt ett starkt gudomligt skimmer över sig. Ett helt nytt ljus har plötsligt börjat lysa upp tillvaron. Det är något radikalt nytt. Det är som ett mirakel!
Var det inte just detta nya och omvälvande sätt att se på sig själva, sina medmänniskor och tillvaron, som Jesus hela tiden hade försökt peka på och göra dem delaktiga i? Eller – kunde det till och med vara så att Jesus inte själv riktigt hade förstått detta? Vad som däremot framstår som givet och självklart är att just Jesu fruktansvärda och förnedrande död har varit helt avgörande för att öppna hans ögon.
Detta är en förfärlig tanke som ger upphov till en intensiv blandning av skuld och tacksamhet gentemot Jesus. Plötsligt är det som att Jesus finns där och ser på honom med just denna älskande, försonande blick.
I detta ögonblick föds en bild av den fullt ut empatiska och älskande människan. Med ett teologiskt språk kan man säga att det skapas en ikon. Ikonen Kristus! Med Richard Dawkins språk är det en mem som tar form, blir kött, inkarnerar, får liv.
Denna mem, denna ikon, är den märkliga och storartade föreställningen att människan bär på en inneboende möjlighet att bli en fullt ut medkännande, förnuftig, älskande varelse. Den säger inte vad människan är. Däremot säger den något nytt och märkvärdigt om människans potentiella möjligheter.
.
Hjärtan i brand
Nu kan vi lämna Petrus och tänka oss en mera kollektiv process bland lärjungarna. I den kedja av upplevelser och tankar som tar form framstår det som en närmast självklar sanning, att varje människa bär på möjligheten att se sig själv, sina medmänniskor och tillvaron från det perspektiv som just har blivit så tydligt och verkligt. Med stor skärpa tycks det vara just tillgången till detta perspektiv, detta seende, denna blick som möjliggör en djupgående försoning med såväl människolivets utsatthet och förgänglighet, som med det egna livets tillkortakommanden, svek och brustna drömmar.
Tänk om varje människa fick se sig själv, sina medmänniskor och tillvaron ur detta perspektiv, om så bara för en liten stund i sitt liv. Hur radikalt annorlunda skulle inte världen bli!
Men det formas också en intensiv, smärtsam medvetenhet, grundad i djupet av de egna erfarenheterna, om hur oändligt avlägset detta perspektiv på livet och tillvaron kan tyckas vara, trots att det är så nära. Det blir så blixtrande tydligt att rädsla, misstro, motstånd mot att ta människovarandets utsatthet på allvar, mörka och svårhanterliga livserfarenheter, bundenhet till materiella och sociala omständigheter, tenderar att göra oss oförmögna att av egen kraft uppfatta detta livsomdanande perspektiv. Denna medvetenhet väcker en djup och oresonlig känsla av ömhet och villkorslös förbundenhet med denna sårbara, rädda, längtande, blinda ‘gudamänniska’, som så ofta misslyckas och kommer på fel spår i livet.
Visionen av människans inneboende gudomliga möjlighet tar form med en sådan påträngande kraft att den framstår som oavvisligt sann. Den utsatta medmänniskan kommer så nära att hon nästan upplevs som en del av den egna personen.
Lärjungarnas hjärtan har satts i brand! ”Gå ut och gör hela världen till mina lärjungar!”
Carl Gustaf Olofsson Författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” Ansvarig för webbplatsen Språk, tro och religion. Medlem i Svenska kyrkan och Humanisterna.
.
PS1. Jag gjorde ett försök att få berättelsen publicerad i en av våra större dagstdningar. Det blev inte hlt ocäntat ”nej”. Men känns bra att ha gjort ett seriöst försök. Därför låter jag den presentation som avslutade den inskickade texten stå kvar här.
.PS2. En betydligt längre variant av denna påskberättelse publicerades i Svensk Kyrkotidning påskveckan 1998 med rubriken ”Kristus är uppstånden!” (kan googlas). I boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (kan googlas) utgör denna berättelse grunden för kapitel 5 ”Kristusseende och kallelse”. Kapitlets innehåll presenteras såhär: ”En existentiell och icke-teistisk tolkning av Jesu uppståndelse, korsets mysterium, frälsande tro, kristen eskatologi och Jesu domsförkunnelse”. Boken finns på nätet sedan hösten 1998. Genom ett helt oväntade initiativ av det lilla förlaget Alternaliv så blev den en tryckt bok i maj 2020. Den finns hos alla Internetbokhandlar. Den finns också på en hel del bibliotek. Om inte, så fråga efter den. Det är god chans att ditt bibliotek tar hem den. Stöd gärna detta modiga publiceringsprojekt genom att köpa boken. Alternaliv har ännu inte fått igen omkostnaderna. DS.
Som människor är vi små skärvor av universum medvetna om tid och förgänglighet. Att vi för en liten stund kan glimma till och skratta, gråta, älska, berätta historier, förundras och nyfiket ställa frågor är hisnande.
PS 1. Bloggen är en refuserad kulturartikel. Se vidare i slutet! DS.
.
.
Det stora mysteriet
Det märkligaste är att allt mer talar för att vi som människor också rymmer möjligheten att bli allt mer medkännande och förnuftiga (*) varelser. Och att vi har en potential att utvecklas mot att bli allt mer ansvarigt delaktiga i världens och livsvävens väl bortom banden till familj, etnisk tillhörighet, nation och religion. Sett från ett naturalistiskt perspektiv växer denna storslagna möjlighet fram i en komplex kulturell och evolutionär process utsträckt över årtusenden.
Det är viktigt att inte glömma motsatsen! Vi rymmer också möjligheten till manipulativa maktbegär, hat, hämndlystnad, förmågan att kränka och förnedra, girighet, besinningslöst våld. Det är en bister realitet att denna sida alltför ofta tar över scenen och blir bestämmande för en människas liv. .
Som global civilisation befinner vi oss fortfarande bara i den spröda begynnelsen av denna märkliga kulturella och evolutionära utveckling. Det skulle vara tragiskt om den omintetgörs av blindhet, kortsiktighet och girighet. Det är en storslagen utmaning för oss som enskilda människor och som global civilisation, att medvetet försöka bidra till att denna process ska få chansen att fortsätta tills någon form av kosmiska katastrofer sätter punkt.
.
Två uppdrag: Livsväv och existentiell mognad.
Det uppdrag som med allt större skärpa “ropar” på oss som global civilisation är att stoppa de klimatförändringar som skapats, och skapas, av det moderna fossilbaserade industrisamhället. Till detta den snabbt krympande biologiska mångfalden, hoten mot tillgången till vatten, rena hav och långsiktigt brukbara odlingsjordar. Omsorgen om den planetära livsväv som är grunden för allas våra liv och för framtida generationer behöver komma i centrum för det globala samhällets strävanden. Att hitta vägar för detta är det första uppdraget.
Det andra uppdraget är mer svårfångat. För att öka chanserna att lösa de svåra globala överlevnadsfrågorna ska jag här fästa ögonen på en existentiell problematik. Det handlar om betydelsen av att förbättra förutsättningarna för en existentiell mognadsprocess hos såväl gemene man som hos de globala eliterna. Statschefer, politiker, tjänstemän, företagare, mediafolk och folket på gatan. När det gäller detta finns det två nivåer. Nation/stat respektive civilsamhälle.
.
Mening och hopp.
Utifrån detta existentiella perspektiv ökar förutsättningarna för att uppleva mening, livsglädje, hopp när vi i vårt vardagliga liv bejakar de godartade möjligheter vi bär på och samtidigt utan moralism lyckas hålla vår mörka potential i schack. Denna hållning kan vara oreflekterad och intuitiv. Vi är dock bättre rustade för tuffa påfrestningar om den är medveten och vald. Vi befinner oss då i en livsprocess av existentiell fördjupning. Eller av andlig fördjupning om man använder ett mera traditionellt språk. När en livsprocess mot existentiell fördjupning har övertaget i våra liv befinner vi oss på en livsväg som vi här kan kalla “mognadens väg”.
Dessa positiva konsekvenser är oberoende av om vi tror på några övernaturliga makter eller ej. Eller om vi tror på någon form av självständig transcendent verklighet oberoende av en biologiskt fungerande hjärna.
När dessa viktiga erfarenheter fördjupas ökar i sin tur vår benägenhet att ta ansvar för det gemensamma. Det föder ofta en önskan att bidra med sin skärva till att skapa en bättre och rättvisare värld. Och i vår tid, till att aktivt vörda och vårda livsväven i all dess komplexitet. Ovan och under jord. Och att försöka bidra till att lösa de allt mer påträngande globala överlevnadsfrågorna kring klimat, vatten, biologisk mångfald och långsiktig hållbarhet.
Att dessa kvaliteter av delaktighet och omsorg dessutom kan bli så starka att de kan få människor att utmana mera näraliggande behov av tillhörighet och materiell trygghet – och ibland till och med riskera livet, är märkligt och gåtfullt.
I vilken utsträckning har denna syn på människans positiva potential funnits som ett bärande inslag i de stora världsreligionerna? Kan större eller mindre skärvor av insikter och kunskap om detta fördunklas genom att bindas till någon form av övernaturlig verklighet? Kan den fördunklas än mer genom att fogas in i en auktoritär lydnadskultur, oftast patriarkal, baserad på heliga skrifter?
.
Det existentiella uppdraget.
Nu tillbaka till det andra stora uppdraget. Hur kan vi som global civilisation aktivt arbeta för att förbättra stödet för en livsprocess av existentiell fördjupning? Detta uppdrag har två nivåer. Nation/stat respektive civilsamhälle.
På den nationella nivån är ett viktigt uppdrag att stödja tillkomsten av sammanhållna akademiska kunskapscentra med en övergripande kunskapsfråga: Vad förbättrar förutsättningarna för en existentiell mognadsprocess hos den enskilda människan? Och vad försvårar eller hindrar detta? Man bedriver forskning och man sammanställer existerande kunskap utifrån grundfrågan. Detta görs inom ramen för olika specialdicipliner. Psykologi, sociologi, idéhistoria, statsvetenskap, religionsvetenskap, filosofi, antropologi, litteratur- och kulturvetenskap etc.
Det finns idag mycket forskning och kunskap som berör detta område. Det finns också mycket levd praktisk kunskap. Till exempel bland lärare, vårdpersonal och föräldrar. Men frågan om vad som stödjer respektive försvårar existentiell fördjupning skulle få en mycket större tydlighet och tyngd i det kulturella landskapet om det finns sammanhållna akademiska institutioner som har detta kunskapsområde som uttalat centrum. Det skulle också på ett helt nytt sätt stimulera kreativ forskning och locka unga forskarbegåvningar.
.
Existentiella frågegemenskaper.
Civilsamhällets uppdrag är att på ideell bas skapa enkla “rum” för “existentiella frågegemenskaper”. Tanken är att det ärliga samtalet, frågandet och mötena ansikte mot ansikte i dessa rum ska kunna stödja fördjupningen av integritet, självrespekt, delaktighet. Det handlar ibland också om att få näring för det mod som behövs för att ta tag i det viktiga som hamnat på “mitt bord”.
Det finns alltid två roller i denna frågegemenskap. Tyngdpunkten kan skifta såväl i stunden som över tid. Att ta emot stöd och att ge stöd! Till detta lek och allvar, sång, musik och rit.
Den existentiella frågegemenskapen är gränsöverskridande vad gäller olika sekulära och religiösa livstolkningar. Men grunden är den existentiella tanken att vi bär på dubbla möjligheter som människor. Och att chanserna för att kunna uppleva mening, hopp och hemhörighet i tillvaron ökar om vi trots svårigheterna i våra liv lyckas hålla fast och bejaka våra godartade möjligheter.
.
En vision.
Jag har har i många år haft en enkel vision om en framtid bortom mitt personliga liv. Visionen är ett resursmässigt hållbart globalt samhälle i ekologisk balans där tillväxtguden har förlorat sin makt. Och där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an såväl den stora gåtan att vara människa som samhällets angelägenheter.
Hinder för denna vision är förnedrande livsomständigheter, sociala restriktioner och förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet. Krig, extrem fattigdom, att vara utestängd från kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är också hinder för detta.
Blåögt och naivt? Eller en vision som i samspel med andra kreativa visioner kan öka chanserna för en godartad framtid? Finns det visionärt mod med hjärta finns det hopp!
.
Bortom döden.
Mina försök att bidra till att förverkliga denna vision har på ett märkligt sätt skapat rymd och poetiskt djup i mitt liv. Jag tror att detta är en erfarenhet jag delar med många.
På senare år har jag dessutom kunnat konstatera att visionen fungerar som en stark tröst för en äldre man utan egna barn och som inte tror på det personliga livets fortsättning bortom döden. Att bidra med mina mikroskopiska skärvor för att öka chanserna för en godartad framtid för livsväven och den globala civilisationen förbinder mig med denna visonära framtid bortom min egen död! Fascinerande!
Carl Gustaf Olofsson Författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” Ansvarig för webbplatsen “Språk, tro och religion”, bloggare. Aktiv i Humanisterna och klimatrörelsen, medlem i Svenska kyrkan.
.
PS 1. Bloggen är en kulturartikel till DN Kultur. Den refuserades vänligt för knappt två veckor sedan. “…Den är sympatisk, men lite väl allmän för att jag ska vilja trycka den.”. Kanske var det uttryck för gott omdöme hos kulturredaktionen. Anslaget är poetiskt och visionärt. Och storslaget! Kanske grandiost. Kanske för lite av konkret markkontakt. Kan bloggen vara en halvdålig (eller halvbra) text i en genre som jag tror behövs allt mer i den kris vi befinner oss i som global civilisation när det gäller klimat, resurser, omsorg om livsväven och långsiktig hållbarhet. Texten har här fått mellanrubriker och en lätt bearbetning. DS.
PS 2. (*) Apropå användningen av ordet ”förnuft”. I vardagsspråket finns det en tydlig skillnad mellan å ena sidan förnuft och å andra sidan rationellt tänkande. Mycket enkelt kan man säga att logiskt rationellt tänkande är värdeneutralt. Detta värdeneutrala tänkande förvandlas till förnuft när det underordnas en värdebas som handlar om omsorg; om samhället, andra människor, livsväven. Se vidare i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (kapitel 4.2). Länk: https://www.existentiell-tro.net/ekt-98/kapitel4.htm#k4.2DS.
Jag har en stark tro som bär mitt liv. Samtidigt är jag “icke-troende” ur ett konventionellt perspektiv. Jag ska försöka beskriva hur denna trosproblematik ser ut för mig. Hur vanlig eller ovanlig är den kombination av tro och icke-tro som jag formuler?? Min vilda gissning är att en majoritet av sveriges befolkning delar min syn. Men då oftast intuitivt och ordlöst! Är min gissning blåögd och fel??
Texten har publicerats på några olika Facebooksidor. Första gången den 11 januari i en sluten grupp. Senast den 28 januari på min egen Facebook och Humanisterna Kalmars forum. De avslutande frågorna har varierat.
.
.
Funderingar och frågor om tro.
.
Tro 1.
Jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror inte på en gud som kan ingripa och handla i våra liv, jag tror inte att Jesus kroppsligen uppstod från döden, jag tror inte på några övernaturliga makter och krafter! Jag tror – eller snarare vet!! – att vi som människor kan uppleva – eller “drabbas” av – livsformande djupupplevelser. Kalla dem andliga, transcendenta, transpersonella eller existentiella djupupplevelser. Men jag tror att denna viktiga typ av erfarenheter/upplevelser förutsätter en biologiskt fungerande hjärna. Klockren ateist!?
Det var först när hela min föräldragenertion från min barndoms frikyrkovärld var döda som jag började kalla mig ateist. Då var det 2010 och jag hade fyllt 62 år.
Ändå är dessa “trosuppfattningar” inte viktiga för mig. Det är också helt okej för mig att man tror annorlunda än jag på dessa områden. Jag har inget behov att övertyga någon.
.
Tro 2.
Det finns ett avgränsat område där jag har en stark tro som är viktig på ett helt annat sätt! På ett märkligt sätt “bär” den mitt liv! På detta område har jag en stark önskan om att dela med mig och försöka påverka och övertyga.
Jag tror att jag och alla människor bär på möjligheten att bli allt mer medkännande, förnuftiga, älskande varelser, att vi kan bli allt mer samarbetande och ansvarigt delaktiga i världens väl och ve. Det handlar inte om en strävan efter perfektion. Det viktiga är att befinna sig i en livsprocess där dessa kvaliteter över tid utvecklas mot allt större bärighet.
Till detta tror jag att förutsättningarna för att uppleva mening, stunder av djup livsglädje, en grundton av hemhörighet i tillvaron, är att vi efter bästa förmåga bejakar denna positiva möjlighet trots smärta, tuffa prövningar och allt som i stunden kan tala emot giltigheten i denna tro. Det är också viktigt att vi samtidigt gör vårt bästa för att hålla vår mörka potential i schack. Det är däremot viktigt att utan moralism äga de mörka känslor som alltid väcks när man drabbats av svek, förödmjukelser, övergrepp, våld, mobbing.
Vi befinner oss då i en livsprocess av existentiell fördjupning. Jag är också övertygad om att ju fler människor som aktivt bejakar denna “existentiella tro” desto bättre är förutsättningarna för att tillsammans lösa de globala ödesfrågorna om klimat, resurser och långsiktig hållbarhet. Vi blir i denna existentiella troshållning också på ett märkligt sätt förbundna med en vision av en godartad framtid bortom vår personliga död där “Tro 2” har övertaget hos de flesta människa på vår jord.
Att försöka förstå allt mer av vad som stödjer respektive försvårar denna livsprocess av existentiell fördjupnin har fortsatt att ge lyster åt mitt ändliga liv. Till detta kommer en stark intuitiv upplevelse att mitt liv skulle bli mörkt och tömmas på mening om “Tro 2”, denna “exitentiella tro”, övertygande skulle framstå som falsk och enbart uttryck för önskedrömmar. Men min tro – eller övertygelse – har blivit så stark att jag inte kan föreställa mig vad som skulle kunna bryta ner den.
Det var förlösande när jag 1990, 42 år gammal, började få fungerande ord för denna för mig livsviktiga trosproblematik. Jag hade då i tretttio år levt i spänningen mellan dessa två trosperspektiv utan några ord för “Tro 2”.
Att det dröjde så många år innan jag fick tillgång till bärande ord säger något viktigt. Jag hade levt och fungerat utifrån “Tro 2” sedan tron på Gud och ett liv efter döden successivt försvann i de tidiga tonåren. Bristfälligt, stapplande och utan bärande ord. Slutsats: “Tro 2” är inte primärt en intellektuell föreställning. Det är en konkret praktisk livshållning som är det primära.
Vinsten med att få ord och begrepp för “Tro 2” är att det blir möjligt att reflektera och kommunicera kring olika sorters frågor, påfrestningar och svåra erfarenheter vi kan råka ut för. Man kan också säga att orden och begreppen är uttryck för en strävan att försöka förstå en fundamental och bärande sida av ens personliga liv.
.
Några avslutande frågor.
Finns det saker som skaver och känns fel i min skiss av två olika sorters tro? Finns det några beröringspunkter mellan “Tro 2” och det vi kallar ”kristen tro”? Måste man ha växt upp i en aktiv kristen miljö för att tydligt börja uppleva spänningen mellan “Tro 1” och “Tro 2”?
Vad är den bärande grunden för biskopar, präster och diakoner i Svenska kyrkan? “Tro 1” eller “Tro 2”? Vad uttrycks i vigningslöftena? Vad menar Pingströrelsen och de övriga frikyrkorna med kristen tro?
Har min personliga hållning till “Tro 1” och “Tro 2” beröringspunkter med det ethos som är grunden för den internationella sekulära humanistiska rörelsen? Frågan ställs mot bakgrund av att jag är aktiv i Humanisterna och styrelseledamot i Humanisterna Kalmar sedan 2011. Frågan har fått ytterligare relevans genom att Humanisterna i januari har godkänts som trossamfund av Svenska staten.
Vad säger teologin, filosofin och religionsvetenskapen om “Tro 1” och “Tro 2” och relationen mellan dessa båda trosaspekter. För individen, för olika samfund och kyrkor, för det demokratiska samhället?
Är en hyfsad bärighet i “Tro 2”, om än intuitivt och ordlöst, hos den övervägande majoriteten av medborgare i ett samhälle en förutsättning för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram och kunna fördjupas?
.
PS 1. För ett par dagar sedan råkade jag få ögonen på en egen gammal blogg på temat tro från 2016. Jag blev rejält positivt överraskad av nivån på denna långa och ganska krävande text. Den kan rekommenderas för den som vill få mer tankenäring för att grubbla vidare kring tro. Teologiprofessorn Bengt Kristensson Uggla, religionsvetarprofessorn David Thurfjell och fd ärkebiskop KG Hammar fungerar som utgångspunkter. Rubrik: “Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt.”
PS 2 (7.2.2024). Blogg 142 kommer inom någon vecka. Texten är en kulturartikel som refuserades vänligt för en vecka sedan av en av våra stora dagstidningar. Kanske var det uttryck för gott omdöme hos kulturredaktionen. Anslaget är poetiskt och visionärt. Kanske för lite av konkret markkontakt. Kan det vara en halvdålig (eller halvbra) text i en genre som behövs allt mer i den kris vi befinner oss i som global civilisation när det gäller klimat och långsiktig hållbarhet. Preliminär rubrik: ”Två centrala uppdrag för den globala civilisationen”. Storslaget!! DS
Den färska dokumentärserien “Andarnas rike” på SVT har fått mig att damma av två gamla texter. De skrevs 2009 respektive 2013 och handlar om andlighet från ett sekulärt perspektiv. Den första om “existentiell andlighet” publicerades för några dagar sedan som blogg Nr 139.
Denna blogg är förfärligt lång. Men den är tydligt uppdelad med sex underrubriker plus Introduktion och avlutning. Varje del kan läsas för sig. Vill man hellre lyssna på den ljudinspelning som gjordes vid föredraget så finns en länk i slutet på denna inledning. Föregående blogg (Nr 139) om existentiell andlighet ingår med viss bearbetning som avsnitt 3.
Fjärde och sista delen av “Andarnar rike” sändes den 2 november. Den har gjorts av SVT:s duktiga livsåskådningsjournalist Anna Lindman. Hon har bland annat gjort den fina dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär” som handlade om personer som med såriga själar brutit upp och lämnat olika religiösa sammanhang.
Andarnas rike är intressant. Den handlar om i grunden samma ”New-age-värld” som jag med nyfikenhet och skepsis ”luktade på” under ett antal år i mitten av 1970-talet. Genom några starka och speciella drömmöten med ett rådjur fick jag ett ”totemdjur” som är ett schamanskt begrepp. Det var inget jag aktivt sökte, det var ingen betald schamankurs, det bara råkade komma sig.
Sett i backspegeln var mina drivkrafter sökandet efter visshet om min livsväg, efter en djupare livsförankring, efter en djupare kontakt med min inre värld och efter att få tillräckligt med mod för att våga testa den vision som ”drabbat” mig i början på 1970-talet (finns med som en del av blogg Nr 130)
Det är motierat att ställa frågan om jag fick hjälp genom de erfarenheter och impulser jag samlade på mig i denna “sökarvärld”? Bidrog de till att jag till slut, efter sex år, vågade testa min vision? Och att jag då också fick ett bärande fäste för mitt liv som fungerat sedan 1978?? Det går inte att säga något säkert. Men med stor sannolikt bidrog det.
I Andarnas rike framstår detta new-age-inspirerade sökarlandskap dock som betydligt mer kommersialiserat än på 1970-talet. Det skavde lite i sig. Det allvarliga skavet gällde att alla de erfarenheter och upplevelser som skildrades knöts till uttalade föreställningar om någon form av övernaturlig verklighet. Det gällde deltagarna i dokumentären, det gällde expertkommentatorn Joel Halldorf, professor i religionshistoria med rötter i pingströrelsen, och det gällde Anna Lindman själv.
Psykologen och professornMats Lekanderskognitionsveenskapligaoch neurologiska perspektiv var helt otillräckligt som motvikt. Mina egna djuperfarenheter kan inte ”fångas in” och förstås av varken Anna Lindmans, Joel Halldorfs eller Mats Lekanders perspektiv.
I uppbrottsprocess från min frikyrkliga uppväxt så hade jag successivt tagit farväl av alla förestllningar om en övernaturlig verklighet. Det fanns ett starkt tryck i denna ”alternativvärld” mot det övernaturliga redan då på 1970-talet. Jag ”provade” olika varianter av övernaturliga föreställningar, men inget bottnade på allvar. Efterhand blev det tydligt att alla former av djuperarenheter var viktiga i sig själv. Och detta helt oberoende av våra försök till förklaringar. Det blev allt tydligare för min del att det viktiga och intressanta med olika sorters djuperfarenheter är hur de påverkade våra liv och våra relationer till medmänniskor, samhälle och livsväv.
Den andra av nina bbåda avdammade textensom kommer här, är manuset till föreläsningen “Sekulär andlighet – finns den?”. Den hölls i Stockholm i mars 2013. Det var ett arrangemang av Humanisterna Stockholm i samarbete med ABF. Sören Holst, tekn.dr och aktiv i Humanisterna Stockholm, var introduktör, samtalspartner och moderator. Om man är nyfiken på introduktion och efterföljande samtal så finns det såväl en video som en poddfil. Där finns även introduktion, samtal och frågestund med. Själva föredraget är ca 53 minuter.
När det gäller det muntliga framförande finns det en lapsus när jag pratar om Sokrates försvalstal runt 14.40 i poddfilen. Ska vara ”..för Sokrates innebar det döden”. Videon slutar fem minuter innan frågestunden är slut. I poddfilen finna allt med. Podd. (1 tim 37 min) Video. (1 tim 32 min)
.
Sekulär andlighet – finns den?
Introduktion 1. Metodologisk ateism 2. Skriftspråket 3. Existentiell andlighet 4. Extraordinära upplevelser 5. Mystik och transformerande djupupplevelser 6. Behovet av sekulär-andliga rum Avslutning
.
Introdiktion
Kvällens rubrik ”Sekulär andlighet – finns den?” knyter an till funderingar som följt mig sedan jag i tonåren bröt upp från den frikyrkovärld jag växte upp i. Jag kommer från en föreställningsvärld där andlighet, djup, engagemang, att ta livet och dess utmaningar på allvar var knutet till tro på gud och vad vi traditionellt lägger i ordet religiositet. Redan strax efter fyllda tjugo hade det blivit kristallklart att detta var väldigt fel!
Trots ett livslångt engagemang kring detta med livsåskådning och frågorna vad det innebär att vara människa från ett uttalat sekulärt perspektiv har jag aldrig blivit riktigt vän med ordet ”andlig”.
En viktig del av mina och många andras svårigheter med ordet ”andlig” beror på, för att uttrycka det lite rått, att det är så nedkletat med föreställningar om andemakter, medier, seanser, gud, en fristående transcendent verklighet, ofta en sorts sentimentaliserad fromhet. Med min frikyrkliga bakgrund tänker jag gärna på andliga sånger och karismatiska rörelsers lovsånger, hallelujarop och tungomålstalande.
Tänk om detta vi till mans uppfattar som innebörden i ordet ”andlighet” och ”andliga erfarenheter” är en trivialisering av ett viktigt ord som vi kanske behöver. Kan det till och med vara så att den dominerande teistisk-metafysiska användningen av ordet andlig bidrar till att osynliggöra viktiga aspekter av den komplicerade verklighet vi lever i?
Utan att vara helt säker har jag fått bilden av att inom det engelska språkområdet har den sekulära kulturen räddat ordet ”spirituality” som en benämning för ett område av universella allmänmänskliga erfarenheter som kan tolkas såväl sekulärt-ateistiskt som traditionellt religiöst.
I kväll ska jag göra ett hederligt försök att ta ordentlig strid om det svenska ordet ”andlig”. Det gäller även mot den del av mig själv som är tveksam till ordets användbarhet. Med tanke på hur såväl det traditionellt religiösa som det sekulära landskapet ser ut är oddsen dåliga. Men med en Monthy Pytonsk glimt i ögat hoppas jag ändå att jag ska klara det med hedern i behåll.
Genom att sätta ordet ”sekulär” framför ”andlighet” så förskjuter man fokus. Man får i princip bort allt kletet. Blir det något kvar? Jag skulle vilja säga att det är just när kletet försvinner med hjälp av detta lilla extraord som det börjar bli intressant. Det öppnar sig då ett landskap med väldigt många trådar och infallsvinklar. Jag kan bara ta upp några.
Rubriken fick en lite oväntad uppbackning för några veckor sedan. I min och min sambos vänkrets finns en äldre kvinna som pluggade teologi i sin ungdom i avsikt att bli präst. Det var just som prästämbetet hade öppnats för kvinnor. Men Ilse, som hon heter, hoppade av för att det var för mycket som hon inte kunde ställa upp på.
När jag berättade för henne om föredraget krävdes tre upprepningar av den ovanliga ordkonstellationen “sekulär andlighet” innan hon var säker på att hon hört rätt. Men då blev hon omedelbart entusiastisk och sa att det är jätteviktigt. I nästa andetag beklagade jag mig lite och sa att det fanns så oerhört mycket intressanta trådar och att jag kan bara ta upp några få. Med pigg röst och med en humoristisk touch som skar igenom det lite gamla och trötta säger hon då: ”Se det som en kvinna med ett stort långt hårburr där du gör en fläta”. Det är en målande och poetisk bild! I kväll ska jag försöka göra en fläta av de många som kan göras av alla de trådar som finns i detta landskap.
I föredragets första del tar jag upp en uttalat materialistisk tråd med språk lagrat i död materia. Sedan blir det vad som kan kallas en existentiell infallsvinkel. Därefter blir det en del funderingar kring extraordinära upplevelser innan jag ger mig ut på djupt vatten genom att diskutera utifrån ordet mystik. Avslutningsvis tar jag upp frågan om det finns behov av sekulära andliga rum.
.
.
1. Metodologisk ateism.
. Innan jag går vidare måste några saker klargöras. Jag närmar mig frågan om andlighet utifrån ett uttalat och medvetet sekulärt perspektiv. Man kan också tala om en metodologisk ateism. Konkret innebär detta bland annat att jag utgår från grundantagande att det inte finns någon ”ande” eller ”själ” eller någon medvetandekvalitet som kan existera utan att ytterst bäras av materia. Och då i sista hand av den fysikaliska nivåns atomer, elektroner och kvarkar.
Styrkan i ett paradigm avgörs av måttet av trovärdighet i de förklaringar på olika fenomen som genereras från paradigmet i fråga. När det gäller hela det område som naturvetenskapen handlar om är det sekulära, ateistiska paradigmet väldigt starkt. När det gäller den aspekt av verkligheten och de mänskliga erfareheter som är ämnet för kvällens seminarie är styrkeförhållandena mellan ett sekulärt paradigm visavi ett ”teistiskt-metafysiskt” betydligt mer komplicerat.
Här är det samtidigt viktigt att påpeka att detta inte på något givet sätt innebär en radikal reduktionism, dvs att allt ytterst kan förklaras på en fysikalisk nivå. Många tror det! Jag tillhör dom som tror att detta är både svårare och intressantare än så. Och det är jag inte ensam om i den ”metodologiska ateismens” värld.
Jag är anhängare av den filosofiska skola som menar att det har uppstått kvalitativa brytpunkter i den kosmiska utvecklingen där nya komplexare nivåer har tagit form. Livets uppkomst är ett exempel. Denna skola menar att det som händer på denna nya nivå inte kan förklaras utifrån den lägre nivå. Samtidigt är den lägre nivån en nödvändig förutsättning för den nya komplexare nivån. Men denna spännande och kontroversiella problematik kring emergens och emergenta kvaliteter som det heter på fackspråk lämnar vi åt sidan i kväll.
.
2. Skriftspråket
Det finns en viktig aspekt av den verklighet vi lever i som vi har en tendens att tappa bort för att vi lever nedsänkta i den. Utan denna speciella kvalitet skulle varken vetenskap, böcker eller datorer existera.
Här framför mig har jag två paket. Båda är i högsta grad fysiska. Dom ser ungefär likadana ut. Dom är ungefär lika tunga. Dom tar upp ungefär lika mycket plats i rummet. Med hjälp av fysikaliska och biokemiska analysinstrument och kanske lite gammeldags praktiskt hantverkskunnande kan vi komma åt de väsentliga egenskaperna eller kvaliteterna hos innehållet i detta paketet. (öppnar) Här ligger en brädbit av ek. Jag behöver inte orda mer om detta.
Nu går vi över till det andra paketet. Ni har sannolikt redan anat det väsentliga men vi tar det ändå. Med hjälp av våra fysikaliska och biokemiska analysinstrument och lite gammeldags praktiskt hantverkskunnande kan vi säga en hel del om innehållet. Men dessa metoder är fullständigt ”tysta” när det gäller det väsentliga innehållet. (öppnar paketet). Här har vi ett antal dialoger av Platon, bland annat Sokrates försvarstal. Dom nedtecknades för sådär 2400 år sedan.
För att illustrera problemet skulle jag kunna valt vilken bok som helst. Men valet av en text av Platon ger några extra saker att begrunda.
Hur många gånger texten kopierats manuellt under de ett tusen nio hundra åren fram till uppfinningen av tryckkonsten har jag ingen aning om. Vad vi säkert kan säga är att det inte finns någon som helst materiell förbindelselänk med det papper och det bläck Platon använde – eller vad det nu var han använde. Till detta kommer att den bok jag håller i min hand är översatt till svenska, ett språk som Platon inte hade en aning om. Och ändå finns det en högst påtaglig och avgörande kvalitet som har överlevt alla dessa materiella transformationer och översättningar.
Vad är det som så tydligt bevarats? Vi prövar att kalla detta en ”andlig kvalitet”. Eller en ”sekulärandlig kvalitet”.
För mig finns här också en personlig sida. Jag läste Sokrates försvarstal som 15-åring när jag höll på att bryta mig loss från den frikyrkovärld jag var uppvuxen i. Det gjorde ett outplånligt intryck. Det handlade om en passion för sanningen, integritet, modet att följa sin daimon, sin inre röst, om det så innebar att komma i konflikt med makten och riskera livet. För Sokrates innebar det döden! Det är först när jag jobbar med detta föredrag som det slår mig att jag kanske genom Sokrates fick en sorts sekulär Kristusgestalt som dessutom utspelade sig 400 år före Kristi födelse! Och att det var viktigt i den knepiga uppbrottsprocess jag befann mig i i förhållanden kristen tro.
Var min starka upplevelse av ”Sokrates försvarstal” en ”andlig upplevelse” och kan man i så fall säga att denna andliga upplevelse blev möjlig genom bokens ”andlig kvalitet”?
Om vi för ett ögonblick håller kvar dessa benämningar kan vi först konstatera att utan avancerade neurologiska processer i min hjärna så hade ingen upplevelse överhuvudtaget ägt rum.
Sedan är det fascinerande att vi i nästa led kan konstatera att just denna andliga upplevelse, det djupa intrycket Sokrates försvarstal gjorde på mig och som förstås kom till uttryck som mer än vanligt mångfacetterade neurologiska processer i min hjärna, framkallades av ett stycke död, livlös materia! Nej, stopp, om än sant är det missvisande att uttrycka sig så!
Det är riktigare att säga att upplevelsen framkallades av en andlig kvalitet som bars av de livlösa boksidornas text. Men det krävdes från början en levande engagerad människa, i detta fall Platon, som tog sig tiden att mödosamt gravera in ande i den döda materien. Platon är död. De neuroner och synapser i hans hjärna och de muskler i fingrar, hand och arm som var nödvändiga för detta skrivande har sedan länge, länge upphört att existera.
Genom översättningar och tryckkonstens enkla mångfaldigande, kan den andliga kvaliteten i Platons dialoger plötsligt påverka, drabba, föda nya tankar – ge upphov till andliga upplevelser – lite var som och när som i hela världen.
När vi nu ändå är ute på djupt vatten med orden kan vi pröva tanken att den ”andliga kvaliteten” i en bok är ett mått på dess förmåga att fördjupa vår förståelse av oss själva och våra medmänniskor och att försonas med såväl livets ändlighet och utsatthet som med egna och andras brister och tillkortakommanden. Eller ska vi säga den ”sekulärandliga kvaliteten”. För min del är det då väldigt tydligt att Sokrates försvarstal håller en hög andlig kvalitet. Och så även t.ex. de flesta av Kerstin Ekmans, Göran Tunströms och PO Enqvists böcker. Men här finns problem. Hur ska vi benämna böcker som stödjer hat, våld, destruktivitet? Ordet som kommer för mig är ”demonisk”. Hitlers ”Mein Kampf” har i så fall en uttalad och stark ”demonisk kvalitet”.
Jag tycker det är en lite rolig poäng att tala om en andlig kvalitet i böcker, i filmer, CD-skivor med musik eftersom det är en andlig kvalitet som lagras och bevaras i död materia. Det är just detta som ger beständigheten över tid. Hjärnor som lagringsmedium är underkastade det biologiska livets obeständiga ramar och dessutom mindre exakt.
Om allt kunnande och tänkande enbart hade kunnat bevaras som muntlig tradering så hade den moderna vetenskapliga och tekniska utvecklingen inte kunnat komma tillstånd. På ont och gott. Vi hade som art och kultur inte varit ett akut hot mot klimat och jordens ekosystem.
Om det blir en videovariant av detta seminarie utlagt på Internet så är det förstås inte mig ”in living person” som man ser. Jag befinner mig någon annanstans – och i en inte alltför avlägsen framtid är jag dessutom med säkerhet död. Det som existerar i den fysiska verkligheten är en datafil bestående av en förfärlig massa ettor och nollor som ligger på en server någonstans. I en ytterligt sofistikerad process kan denna fil överföras till vilken plats som helst i världen som har tillgång till Internet. Och i den mottagande datorn översätts datafilens ettor och nollor av ett videoprogram till rörelse, ansikte och röst så man nästan kan förledas att tro att det är en verklig människa som sitter där och pratar.
Vad är det för kvalitet som är bevarad och som kommer betraktaren till mötes via dataskärmen? Det roar mig att leka med tanken att det är en del av min ande. Men då måste man samtidigt vara medveten om att den är materiellt bevarad och ”ges liv” i en sofistikerad materiell process. Och att denna del av min ”ande” i princip kan dupliceras samtidigt på lika många ställen i värden som det finns datorer med internetanslutning.
Vad gäller komplexitet ligger Platon, texten och boken rejält i lä visavi video på Internet. Ändå är det samma grundprincip. Notskriften ska inte förglömmas. Utan den hade det mesta av klassisk musik varit försvunnen. Och viktigt att notera: materien, detta handfast fysiska i form av boken, partituret, servern, hårddisken, USB-minnet, DVD-skivan, CD:n är nödvändiga för att ”bära” denna icke-materiella, ”andliga”, kvalitet.
Genom skriftspråket (och i detta innefattar jag här alla former av informationslagring i död materia) händer det ytterligt märkliga att det uppstår en dialektik mellan en av människan skapad icke-materiell verklighet – eller hur vi nu vill benämna den – och den fysiska verkligheten. Och där den levande, biologiska mänskliga hjärnan och kroppen utgör ett nödvändigt mellanled. När det gäller kroppen kan vi tänka på de muskulära aktiviteter som krävs för att skriva och bygga vetenskapliga instrument.
Hela den moderna vetenskapliga och tekniska utvecklingen bygger på denna dialektik. Det finns filosofer som menar att detta kan betraktas som en helt ny evolutionsfaktor. På den kosmologiskt sett mikroskopiska tidsrymden av knappt 3000 år sedan skriftspråket gjorde entré på scenen har denna dialektik radikalt förändrat såväl jordens som människans livsbetingelser. Dessutom har förändringstakten hela tiden accelererat.
.
3. Existentiell andlighet?
För några år sedan lekte jag med begreppet ”existentiell andlighet” i en artikel. Jag hävdade där att från den stund i historiens gryning när människan blev medveten om sin dödlighet så konstituerades också en existentiell andlig dimension. Den handlar då om vår relation till allt detta mänskliga som är knutet till vår medvetenhet att vi kommer att dö, att vi när som helst kan drabbas av sjukdom, olyckor och katastrofer; att vi behöver mat för dagen och en trygg plats att sova på, mötet med moraliska konflikter, skuld och ansvar; frågan om meningen och vår plats i världen; om svek, hat, längtan, kärlek, rädsla, mod och feghet etc.
Denna existentiella andliga dimension kan rymma benådade ögonblick av gränslös förundran, oresonlig livsglädje, hemhörighet i tillvaron som kan tyckas helt oberoende av de tillfälliga livsomständigheterna. Och förfärliga ögonblick av hopplöshet, mörker, att vara utestängd från livet. I drömmar och visioner kan det skapas storslagna iscensättningar av det existentiella drama vi lever i.
Vi kan skärma av eller förneka denna dimension med meningsförlust och förytligande av våra liv som följd. Den är lika substantiell och viktig i våra liv oberoende av vad vi kallar den och oberoende hur vi tolkar dess grund.
Denna existentiella ”sekulär-andliga dimension”, söker hela tiden näring och stimulans. Vi är ständigt nyfikna på hur andra människor hanterar detta med svek, hat och hämndlystnad visavi möjligheterna till försoning; seperation och ensamhet; frestelserna att svika sitt samvete för att inte riskera att förlora en viktig gemenskap, detta med mod och rädsla visavi att våga stå upp för det man uppfattar som rätt, att drabbas av livshotande sjukdom och få veta att ens tid är utmätt, att drabbas av olyckor och funktionsnedsättningar, svåra val, lust, sexualitet, feghet och skuld etc etc.
Fram till modern tid är det de religiösa traditionerna som har tolkat och gett uttryck åt denna sida av livet. Sara Lidmans tidigaste böcker ”Tjärdalen” och ”Hjortronland” kan nästan läsas som antropologiska studier i en form av folklig bibelanvändning som just handlade om stimulans och utmaningar för denna existentiella andliga dimension.
I vår tid får vi till den helt övervägande delen näring och utmaningar för denna existentiella andliga dimension genom den sekulära kulturens litteratur, poesi, populärvetenskap, film, musik, konst, teater. Där pågår en fortlöpande brottning med denna ”sekulärandliga dimension” med ständigt nya gestaltningar och ibland nya nyanser eller insikter i denna komplexa väv. Genrer som sagor, science fiktion och fantasy är inget hinder. Detta sagt som en kontrapunkt till den form av bibelanvändning Sara Lidman skildrar.
En del av det vetenskapliga kunskapssökandet har sin grund i denna existentiella andliga dimension; den starka drivkraften att försöka förstå mer av det makro- och mikrokosmos som utgör grunden för vår mänskliga existens.
Det är numera sällan det sker något nyskapande på detta område inom ramen för de etablerade religiösa traditionerna. Inom dessa är det tyvärr dessutom inte alltför ovanligt att man inte kan se och erkänna denna dimension när den formuleras utanför och oberoende av föreställningar om bortomvärldsliga krafter och makter. Detta sker med en sorts inre nödvändighet när man gör frågan om att tro på gud, att tro på en transcendent makt, till den avgörande trosfrågan och där denna transcendenta verklighet också ses som grunden för ”andligt liv”.
Sammantaget innebär detta vad som kan kallas en paradigmatisk bortdefiniering av den moderna, sekulära människans brottning med de existentiella grundvillkor som vi alla delar. Man bidrar då till att osynliggöra de människor som lever och brottas med livets djup, smärta, glädje och allvar utifrån detta sekulära andliga perspektiv. Om jag håller mig till kristendomen som jag är något sånär förtrogen med kan man lite brutalt se detta som ett av uttrycken för kristendomens successiva förfall i modern tid. Från att ha varit den västerländska kulturens bärare av våra existentiella livfrågor med dess kamp och dilemman så har man för den stora folkmajoriteten blivit dess förnekare.
Vår fortlöpande brottning med dessa existensvillkor med dess smärta, dilemman och tillkortakommanden kan utvecklas och fördjupas så att det blir mer rymd i tillvaron, så att vi får större förmåga att se med medkännande och försonande ögon på såväl våra egna svårigheter med livet som andras och så att vår förmåga till kreativt, framåtriktat samarbete ökar.
Vad ska vi kalla detta? Andlig mognad? Andlig utveckling? Vad ryms i ordkonstellationen ”andlig brottning”? Utifrån det sekulära ateistiska paradigmet är detta helt och hållet en inomvärldslig, mänsklig problematik. Den är helt oberoende av gud och föreställningar om gud eller andra former av transcendenta makter och krafter.
Här kan det vara läge att uttrycka min tacksamhetsskuld till författare som Erich Fromm, Rollo May, RD Laing, Johannes Slök, Karl Jaspers och den existensfilosofiska väv som dom alla är ett utflöde av. Tillsammans med skönlitteratur och film gav dom livsviktig näring åt denna ”sekulära andliga dimension” i en skör brytningstid i min ungdom. Dom gav avgörande bidrag i den ”andliga mognadsprocess” som efterhand gav stadga i en grundhållning som burit och utvecklats vidare sedan dess.
.
4. Extraordinära upplevelser.
Om man pratar och funderar över ”andlighet” kommer man inte förbi det speciella område av erfarenheter som sammanfattande kan kallas ”extraordinära upplevelser”. Det finna många namn och beteckningar: andliga erfarenheter, troserfarenheter, gudserfarenheter, djuperfarenheter, mystika erfarenheter, transcendenserfarenheter, transpersonella upplevelser, peak experiencies, gränsupplevelser, nära-döden-upplevelser. De kan uppträda i form av starka drömmar, uppenbarelser, visioner, auditioner. Ett gemensamt kännetecken är att de med en påträngande skärpa skiljer sig från vardagens mera ordinära upplevelser. Det är inte ovanligt, dock inte nödvändigt, att de är förbundna med någon form av förändrat medvetandetillstånd. De kan uppträda spontant. Man kan också öka sannolikheten för denna form av upplevelser genom att inta hallucinogena droger eller genom att ägna sig åt praktiker i form av exempelvis askes, meditation och andningsövningar. Eller alltihop samtidigt! Gränserna till allvarliga psykotiska sjukdomstillstånd är ofta svåra att dra på ett entydigt sätt.
Extraordinära upplevelser kan tolkas från två olika grundparadigm.
Det ena paradigmet, räknar med en Gud eller någon form av transcendent självständig verklighet bortom materia, tid och rum. Och då menar man att de extraordinär upplevelserna säger något intressant och väsentligt om denna transcendenta verklighet. De extraordinära upplevelserna kan inom detta paradigm användas som alltifrån vittnesbörd om en självständig transcendent verklighet till att betrakta dom som bevis för Guds existens och denna guds aktiva handlande i våra liv. Inom den teologiska, religiösa och nyandliga världen utgår man till den helt övervägande delen från detta paradigm.
Det andra paradigmet är sekulärt och inomvärldsligt, ateistiskt. Inom detta paradigm finns förklaringsmodeller som spänner över djupsykologi, fenomenologi, existentiellt tänkande och neurologi. Här finns en stor spännvidd vad gäller grundsyn.
På den ena ytterkanten menar man att extraordinära upplevelser är resultatet av störningar i de neurologiska processerna i hjärnan och att dess innehåll generellt är nonsens. Det är ingen principiell skillnad om dessa störningar uppträder spontant eller framkallas genom medvetna praktiker eller i form av sensory deprivation i laboratoriemiljö. Vad gäller de som uppträder spontant menar man oftast att det klokast och bäst att medicinera bort dom.
Här kan det var motiverat att som en liten parantes påminna om att för mindre än femtio år sedan tyckte man av samma skäl att det var motiverat att göra hjärnoperationer. Under 1940 och 50-talet lobotomerades 4500 personer i Sverige. Senare forskning har visat att var sjätte dog! Metoden tillhörde ”vetenskap och beprövad erfarenhet” och gav ett nobelpris i medicin 1949.
Inom ramen för samma metodologiska ateism finns på den andra ytterkanten de som menar att de extraordinära upplevelserna rymmer information om såväl det mänskliga psykets uppbyggnad som om möjliga sätt att hantera och bearbeta våra existensvillkor med dess givna smärtpunkter och dilemman. Ur detta perspektiv blir de extraordinära upplevelserna ett viktigt område att studera, kartlägga och försöka förstå. Jag kanske inte behöver säga att detta senare är min egen grunduppfattning men med stor öppenhet för att neurologiska störningar kan vara viktiga inslag. Det är ett genuint komplicerat problemområde.
Dessutom är det viktigt att betona att det är högst legitimt att hålla fast vid ett sekulärt (ateistiskt) grundparadigm även om man idag inte har riktigt bra förklaringar till allt på detta spännande område. Det var tack vare att det fanns människor som klarade av att hålla fast tanken att jordbävningar var naturliga skeenden som gjorde att man mera systematiskt började göra iakttagelser och samla data och som till slut gjorde det möjligt att förstå vad det var som hände i jordskorpan. Om alla hade hållit fast vid att jordbävningar var uttryck för Guds handlande så hade vi inte vetat det vi idag vet om kontinentalplattor och deras rörelser.
.
5. Mystik och transformerande djupupplevelser.
Nu ska jag ge mig ut på rejält djupt vatten genom att närma mig ett religiöst högstatusbegrepp utifrån ett sekulärt, ateistiskt paradigm. Det gäller ordet ”mystik”. Det är ett laddat och svårt begrepp. Det används gärna av mera sofistikerade kristna som exempel på viktiga religiösa erfarenheter bortom ordens värld. Och då ofta som ett stöd för tron på Gud. Ibland har ordet mystik använts för att peka på upplevelser som lett till någon form av kallelse som gällt att bidra till människans och världen välgång. Specialister lyfter ofta fram att de mystika erfarenheterna är likartade inom olika religioner. Hänvisningen till erfarenheternas undflyende, ordlösa karaktär gör det svårt att diskutera och reflektera kring dem utifrån ett sekulärt, ateistiskt paradigm. En bit av mig har känt någon sorts släktskap visavi en del inslag i de erfarenheter som antyds, en annan bit har mest tyckt att ordet och dess användning bidrar till att skapa dimridåer kring ett viktigt område av mänskliga erfarenheter.
Jag ska närma mig problemet genom att inte prata om mystik. Jag ska börja med att ta upp några olika aspekter av vår mänskliga verklighet som med stor skärpa kan råka träda fram i vårt medvetande. De aspekter jag tar upp är exempel för att synliggöra en problematik. Det finns fler! I ett skede hade jag med elva aspekter, men det blir onödigt långt här. När två eller tre eller flera av dessa medvetandeaspekter råkar löpa samman kan det uppstå starka och speciella upplevelser.
— medvetenhet om det stora. Det har sin grund i vår moderna kunskap och medvetenhet om kosmos. Stjärnor, planeter, galaxer, svarta hål och detta med stjärnexplosioner som skapat de grundämnen som är nödvändiga för liv. Det kan väcka mäktiga känslor av förundran och litenhet (och bävan).
— medvetenhet om det lilla. Det har sin grund i vår moderna kunskap om celler, celldelning, gener, hormoner, transmittorsubstanser. Och om detta med atomer och elektroner, kvarkar etc som är grundstenarna för såväl jord och stjärnor som för allt liv, våra mänskliga kroppar och vår förmåga att tänka. Det kan väcka intensiva känslor av mirakel och förundran kring livet och att våra kroppar och vår hjärna faktiskt fungerar i all sin oerhörda komplexitet.
— medvetenhet om tiden. Det gäller medvetenheten om de svindlande årmiljarder som behövts – med exploderande stjärnor, livets födelse och evolution – för att vi ska sitta här och fundera idag. Och att ett människoliv bara är ett mikroskopiskt ögonblick i detta kosmiska tidsflöde – och samtidigt så långt att döden känns oändligt avlägsen största delen av våra liv.
— medvetenhet om livets väv. Det gäller en medvetenhet om den enorma mångfalden av livsformer – och där människan bara är en! Och hur intimt sammanlänkat allt liv är. Bara en så enkel sak som den mångfasetterade bakteriefloran som behöver finnas i våra tarmar för att magen ska fungera! Hur som helst, denna medvetenhet kan föda en stark övergripande vördnad för livet, för naturen. Och i vår tid nästan med nödvändighet samtidigt en sorgsen medvetenhet om hur människan på ett dramatiskt sätt håller på att ändra balans och betingelser för livets väv.
— medvetenhet om vår dubbelhet som människor. Det är en medvetenhet om att vi rymmer möjligheten till såväl gott som ont och att det gör skillnad i våra liv om vi medvetet väljer att försöka odla de godartade sidorna. Det är en medvetenhet om att vi å ena sidan rymmer möjligheten till medkänsla, förnuft, omsorg, samarbete och ansvar för det gemensamma. Och att vi å andra sidan också rymmer möjligheten till destruktivitet, manipulation, att roffa åt sig när tillfälle ges, egocentrisk blindhet, tanklös flockmentalitet etc.
— medvetenheten om slump och tillfälligheter. Medvetenheten om att den genuppsättning som jag fått med mig inte är något jag rår över. Sak samma med de svåra eller godartade sociala omständigheter jag vuxit upp i. Var på jorden jag är född. Till detta kommer räckan av små eller större tillfälligheter som på avgörande sätt bestämt utvecklingen av mitt liv. Det kan gälla livspartner, jobb, olyckor, viktiga kontakter. När denna medvetenhet råkar slå till med full kraft så tenderar den att föda den en stark känsla av ödmjukhet visavi såväl det egna livet som andra människors livsöden. Om man tillhör de mera lyckligt lottade så tenderar det att föda ett ansvar visavi de mindre lyckligt lottade.
—medvetenhet om vår medvetenhet. Medvetenheten om att jag och alla andra människor är en medveten och tänkande aspekt av kosmos, en skärva av liv, några kilo materia, mest vatten, som under några bråkdelar i det stora kosmiska tidsflödet kan skratta, dansa, älska, dra historier och fundera över varför jag, vi och allt finns. När denna medvetenhet slår till med full skärpa kan känslan och tanken vara fullständigt hisnande!
Genom språket och den andebärande döda materian – boken, filmen etc – har vi det idag mer förspänt när det gäller möjligheterna till djup och skärpa i de flesta av dessa medvetenhetsaspekter än någonsin tidigare i historien.
När flera av dessa medvetenhetsaspekter – eller alla! – råkar löpa samman kan det uppstå alltifrån svårfångade aningar som känns jätteviktiga till mäktiga och svårbeskrivbara känslor/-upplevelser som kan påverka våra liv på djupgående sätt.
Det kanske ofta räcker med medvetandeskärpa på två eller tre av dessa komponenter samtidig för att det ska kunna svindla till rejält. Den form av fokus och medvetandeskärpa det handlar om är inget vi riktigt rår över. Vi kan däremot öka sannolikheten genom medvetna handlingar och hållningar.
En central aspekt i dessa upplevelser är att de tenderar att stärka en medvetenhet om att jag delar samma grundläggande mänskliga existensvillkor med alla andra människor. Detta tenderar i sin tur att skapa en grundupplevelse av att höra samman med alla andra. Inte bara med alla nu levande utan även de döda som levt före oss! Och med de ännu inte födda! Och med livet! Och tillvaron! Skillnader i språk, kultur, kön, sexuell läggning, klass och etnicitet faller bort. Och där dessa upplevelser – drabbande och omtumlande eller som undanglidande aningar – i sin tur blir ett stöd för att ta sig an de utmaningar och svårigheter livet och samtiden ställer i ens väg. De kan medföra att ett livsspår ändras radikalt. De tenderar att föda eller ge näring åt ett engagemang i människans och världens välgång.
Vågar vi kalla den här typen av erfarenheter för ”andliga erfarenheter”? Eller ”sekulär-andliga erfarenheter”? Eller varför inte kalla detta ”religiösa erfarenheter” i den einsteinska mening som t.o.m Richard Dawkins tydligt bejakar i första kapitlet av ”Illusionen om Gud”.
Här är det viktigt att notera att den moderna vetenskapen har bidragit till att fördjupa medvetenheten på flera av dessa punkter på ett helt enastående sätt. Jag vill även hävda att de medvetenhetsaspekter jag tagit upp är mer utvecklade i ett brett folkligt medvetande idag än någonsin tidigare i historien.
Det innebär i sin tur också att det finns goda skäl att gissa att sannolikheten för att den typ av transformerande ”sekulärandliga” erfarenheter jag antytt ska ta form är större än någonsin. Detta tack vare två moderna fenomen: den vetenskapliga kunskapsutvecklingen och de moderna mediernas förmåga att förmedla erfarenheter och kunskap långt bortom ögonkontakt och den levande rösten.
Jag tror inte att vetenskap och teknik i sig kan lösa de svåra globala problem om klimat, miljö, resurser och en rimlig fördelning som är akuta hot mot vår jord. Men om vi som global kultur på ett genomtänkt sätt kan utnyttja den medvetandehöjande kraften, den andliga kraften, i den vetenskapliga kunskapen så kan oddsen för en godartad utveckling öka dramatiskt. Detta genom att öka sannolikheten för den typ av viktiga transformerande och sammanbindande ”sekulärandliga erfarenheter” jag har antytt och som i sin tur på avgörande sätt förbättrar förutsättningarna för ett kreativt engagemang i och samarbete kring samtidens stora och svåra utmaningar.
Här är det läge att återknyta till ordet mystik genom att ställa frågan om hur detta komplex av medvetenhet och erfarenheter jag har antytt förhåller sig till ord som ”mystik”, ”den mystika erfarenheten”, ”upplevelser av det heliga”, ”bävan”. Det gäller också visavi buddhistiska begrepp som ”upplysning” och att ”bli upplyst”. Dessa frågor bollar jag med varm hand vidare till såväl er som till de teologiska och religionspsykologiska specialisterna. (KG Hammar, Antoon Geels, Owe Wiktröm, Catharina Stenström för att nämna några svenska namn)
Genom sina rötter i en traditionell religiös språkvärld och på grund av att många teologer och aktiva kristna använder dom som ett sista värn för att försvara ”tron på Gud” så förmår dessa ord inte längre peka på de väsentligheter de enligt min mening borde peka på. Till detta kommer att de dessutom gärna används som tillhygge av teologiskt skolade debattörer för att visa på ytligheten i nutida ateistisk religionskritik. Sammantaget gör detta att dom idag tyvärr mest fungerar som mystifierande dimridåer som försvårar – eller omöjliggör – en djupt väsentlig offentlig diskussion kring våra viktigaste och djupaste livsangelägenheter.
Jag är fullständigt öppen för att det jag har försökt ringa in här inte har någonting att göra med det man försöker ringa in med ordet ”mystik”. Vad som däremot är fullständigt klart – ett faktum utifrån mina erfarenheter! – är att det komplex av viktiga erfarenheter – ofta transformerande och sammanbindande – som jag har försökt ringa in inte förutsätter några föreställningar om en gud eller någon högre makt. Och dom leder inte till några sådana föreställningar! Att dom däremot ibland kan få sådana konsekvenser hos enskilda personer är en annan sak. För femhundra år sedan var det nästan givet att de förstärkte – eller gav upphov till – föreställningar om en handlande gud eller en fristående transcendent verklighet. Så är det inte längre!
När man idag plockar in gud och/eller en självständig trancendent verklighet i dessa medvetenhetsaspekter tenderar det att skymma sikten och försvåra förutsättningarna för att de viktiga erfarenheter jag antytt ska kunna ta form. Det gäller även om man bara plockar in ordet med tre bokstäver, G-U-D, som fd ärkebiskop KG Hammar gärna säger.
.
6. Sekulärandliga rum.
Utifrån detta kan jag fantisera om framtida sekulära andliga rum eller byggnader. Detta rum skulle på olika sätt kunna laddas med den typ av ”medvetenhetsaspekter” jag har skisserat. Genom konst, poesi, berättelser, populärvetenskap, musik, arkitektur; genom gestaltningar i form av rit och teater. Jag tror att detta skulle kunna bli en stor och lockande utmaning för de främsta av våra konstnärer, författare, arkitekter, poeter och musiker. m.fl.
Jag har blivit allt mer övertygad om att det behöver brytas helt ny mark kring detta utanför varje form av traditionell religiositet. I detta nu ser jag för mig en tydligt markerad fri yta i varje bibliotek, utan några avgränsningar till bibliotekets bokhyllor, som en början till ett sådant framtida sekulärt andligt rum. Biblioteket är ett underbart uttryck för människans sökande, finnande, galenskap, grubblande, kreativitet, fantasi, mångsidighet. I bibliotekets hyllor finns mängder av uttryck för de medvetandeaspekter jag tagit upp.
Här finns en tydlig anknytning till tankarna i den brittiske filosofen Alain de Bottons bok ”Religion för ateister” (Brombergs, 2012). Den är stimulerande och utmanande. Kanske har en del av de invändningar jag också kände när jag läste den i höstas att göra med att han inte utvecklar en tydlig filosofisk-ateistisk grund för sin vision. Det uppstår en otydlighet och osäkerhet genom att han i så stor utsträckning anknyter till inslag och former i traditionella religiösa institutioner.
Alain de Botton visar hur en hel del inslag i dessa institutioner kan ha bärighet oberoende av den teistisk-metafysiska tolkningram som bärs upp av institutionen i fråga. Detta är intressant och viktigt! Men enligt min mening behövs en tydlig och utvecklad egen filosofisk-ateistisk grund, som inte finns i boken, för att skapa tyngd och trovärdighet åt den vision av nya ateistiska institutioner och sekulära andliga rum som de Botton ser för sig. Och som jag ser för mig. Dock är jag helt ense med Richard Dawkins i hans kritik av de Bottons projekt att bygga ett pampigt ateistiskt tempel i centrala London. När det finns ett tusental anspråkslösa sekulär-andliga rum runt om i Europa kan det eventuellt vara motiverat att lägga pengar på den sortens stora projekt. Med en betoning på eventuellt!
.
Avslutning.
”Sekulär andlighet – finns den?”. Som avslutning vill jag spetsa till det och säga att utifrån ett sekulärt, ateistiskt paradigm är all andlighet i grunden sekulär. Vi lever alla i en och samma verklighet. Det finns ingen speciell ”religiös andlighet”. Det finns ett spektra av erfarenheter och ett antal aspekter av vår mänskliga verklighet som ordet andlighet pekar på i sina olika sammansättningar och konstellationer. Jag menar att dessa är realiteter oavsett vilka ord vi använder och oavsett våra förklaringar.
”Andlighet”, ”andlig mognad”, ”andliga erfarenheter” etc har fram till våra dagar på ett närmast givet sätt tolkats inom ramen för någon form av teistisk-metafysisk tolkningsmodell. På samma sätt som åska och jordbävningar för några hundra år sedan. Ingen hade blivit klokare om man förnekat jordbävningarnas existens när man inte längre trodde på gud.
När man direkt eller indirekt menar att kriteriet på en andliga upplevels är att personen i fråga blivit övertygad om att det finns en självständig transcendent verklighet – i kristen tappning eller annan – så har man från mitt perspektiv tömt ordet på mening. Man har då gjort förklaringen till huvudsaken och missar fullständigt vad det är för spektra av viktiga mänskliga erfarenheter ordet andlig pekar på.
Arbetet med att förbereda kvällens föredrag har fått mig att alltmer luta åt att ordet ”andlig” med alla sina olika sammansättningar och konstellationer i en inte alltför avlägsen framtid kommer att bli ett självklart ord i den sekulära kulturen. Men det kommer att kräva en hel del seriöst ateismfilosofiskt arbete för att låna ett begrepp präglat av Ingvar Johansson, professor emeritus i teoretisk filosofi. Det kräver också att denna problematik kommer ut i den bredare offentliga diskussionen.
Jag hoppas att mitt föredrag i någon liten mån kan bidra till ett mera öppet och frimodigt spånande kring ordet andlighet. Nu ser jag fram emot att först bolla frågor och funderingar med Sören Holst. Och sedan att möta era frågor och synpunkter som publik. Och förhoppningsvis bli lite klokare på kuppen.
Tack för ordet!
.
PS 1. Finns det en ”existentiell verklighet”? Denna fråga om verklighetens natur kan tyckas märklig och konstig. Kanske till och med avvisas som flummig. Frågan har relevans för hela denna text om sekulär andlighet. I boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”, kapitel 9, avsnitt ”3. Kunskapsfråga och verklighetsförankring” (s. 287 – 289, länk till nätversionen) diskuteras denna ontologiska fråga. Under en tid har denna facinerande problemaik pockat på att bli en egen blogg. Kanske det börjar bli dags? DS.
PS 2. Boken ”Existentiell – livssyn – kristen tro?” publicerades som välredigerad nätbok på Internet 1998-99 efter tio refuseringar. Genom två (!) helt överraskande initiativ av det lilla förlaget Alternaliv blev det en e-bok 2014 med publiceringsstöd från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockhol. Än mer överraskande var att Alternaliv återkom 2020 och ville göra en fysisk bok. Så blev det! Boken kom ut i tryckt form i maj 2020 med ett kort nyskrivet förord. Boken finns att köpa hos de flesta nätbokhandlar. Den finns också på en hel del bibliotek. Fins den inte på ditt bibliotek så fråga efter den. Den finns kvar som nätbok för fattiga och/eller snåla – och för nyfikna. Men köp gärna boken. Det modiga lilla förlaget Alternaliv har ännu inte fått igen sina utgifter. Innan dess blir det inte heller något bidrag för att dryga ut min pension från posten. DS.
PS 3. Redigeringen av denna blogg har påmint mig om min medverkan i podden Exvangeliet i februari 2020. Rubriken var just ”Sekulär andlighet”. Podden sände sitt sista avsnitt i början på sommaren 2021. Podden finns kvar på nätet. Och jag har lyssnat om under arbetet med denna blogg! Jag blev upprymd och glatt överraskad. Ett allvaligt, lättsamt och engagerat samtal med bredd och djup kring svåra och viktiga frågor i det kristna och religiösa landskapet. Hanna Larsdotter och Anna Palm, ansvariga för podden, var helt lysande samtalspartners. Värme, intilligens och närvaro. Hanna Larsdotter och Anna Palm var pionjärer i Sverige när det gällde att i det offentliga rummet ge röst åt det utsatta och smärtsamma kring att ifrågasätta, kritisera och lämna en ”religiös trosvärlde”. Dom har inspirerat till communities på Facebook och instagram, till flera poddar och inte minst till SVT:s dokumentär ”Gud som haver barnen kär” i sex delar.
SVT har i dagarna sänt fjärde och sista avsnittet – 2 november – i dokumentärserien “Andarnas rike”. Den har gjorts av SVT:s duktiga livsåskådningsjournalist Anna Lindman. Hon har bland annat gjort den fina dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär” som handlade om personer som med såriga själar brutit upp och lämnat olika religiösa sammanhang.
Andarnas rike är intressant. Den handlar om en ”New-age-värld” som jag med nyfikenhet och skepsis ”luktade på” under andra halvan av 1970-talet mer än tio år efter mitt uppbrott från den frikyrkovärld jag vuxit upp i. Men det fanns en hel del som skavde i dokumentären. Det har fått mig att damma av två texter som gäller “andlighet” och “andliga erfarenheter”. Förhoppningsvis kan dessa båda texter, skrivna utifrån ett “ateistiskt paradigm”, bidra till att bredda och fördjupa det offentliga samtalet kring ett viktigt område av mänskliga erfarnheter.
I den första texten introducerar jag begreppet “existentiell andlighet”. Den skrevs som ett debattinlägg till DN Kultur i juli 2009. Det gällde den intensiva debatt som hade väckts av Humanisternas manifest på DN Debatt (18 juni) och annonskampanjen “Gud finns nog inte”. Två inlägg på DN Kultur av Leif Zern, teaterkritiker, och Inger Edelfeldt, författare, bröt de mer förutsägbara positionerna och uppmuntrade till ett försök att blanda mig i debatten. DN refuserade. En vecka senare kom en smålandsanpassad version in i Östra Småland.
Den andra texten är manuset till föreläsningen “Sekulär andlighet – finns den?” som jag höll i Stockholm i mars 2013. Det var ett arrangemang av Humanisterna Stockholm.
Den första texten är kort. Den andra är manuset till ett 50 minuters föredrag och längden därefter. Den publiceras som blogg Nr 140. Det dröjer nåra dagar innan den är på plats.
.
.
Existentiell andlighet.
Leif Zern ger i sin artikel ”Vi behöver det okända” (DN Kultur 20 juli 2009), på ett utmärkt sätt ord åt den dubbelhet jag själv känner visavi Humanisternas manifest. Som Zern håller jag med Humanisterna om det mesta. Men, som Leif Zern skriver, något viktigt saknas. Han lyfter fram det viktiga släktskapet mellan konstnärligt språk och religiöst för att synliggöra en problematisk aspekt av manifestet.
Inger Edelfeldt skriver i sitt inlägg en vecka tidigare (”Är det konstigt att man längtar?”, DN Kultur 12 juli 2009) att en öppen dialog kring religionsfrågorna bland flera andra saker också kräver ”en viss förståelse för människors behov av vad vi försiktigt kan kalla en ”andlig dimension”” med en kritisk udd riktad mot Humanisternas tendens till avfärdande.
Jag håller med Edelfeldt men vill gå ett steg längre och säga att vi lever med en ”existentiell andlig dimension” genom att vi är människor. Den blev en del av människans grundvillkor från den stund i historiens gryning när hon blev medvetna om sin dödlighet.
Denna dimension har med ändlighet, död, skuld, ansvar, kärlek, mening, delaktighet, vår plats i världen, svek, längtan att göra. Den kan rymma benådade ögonblick av gränslös förundran, oresonlig livsglädje, hemhörighet i tillvaron som kan tyckas helt oberoende av de tillfälliga livsomständigheterna. Och förfärliga ögonblick av hopplöshet, mörker, att vara utestängd från livet. I drömmar och visioner kan det skapas storslagna iscensättningar av det existentiella drama vi lever i. Den kan utgöra grunden för såväl svåra kriser som djupgående insikter som ibland radikalt kan förändra en människas livsinriktning.
Denna existentiella andliga dimension finns som en realitet i våra liv oavsett hur vi tolkar dess grund. Vi kan skärma av eller förneka den med meningsförlust och förytligande av våra liv som följd. Den är lika substantiell oberoende av om vi tror på någon Gud och högre makter som kan gripa in i våra liv eller ej. Själv tillhör jag de som ’inte tror’ i detta speciella avseende.
Fram till modern tid är det de religiösa traditionerna som har tolkat och gett uttryck åt denna sida av livet. I mycket av de religiösa traditionernas texter, bilder, myter, musik finns denna existentiella sida som ett grundvibrato. I vår tid är det vanligare att denna existentiella andliga dimension får djup och skärpa i litteratur, musik, konst och film i den ’sekulära’ kulturen än i nyproduktion inom de etablerade religiösa traditionerna.
Detta innebär att en stor del av de religiösa texterna från förmodern tid är en helt oundgänglig del av vårt kulturella arv. I den mån en nutida religiös debattör eller förkunnare inte kan se och erkänna denna existentiella andlig dimension när den formuleras av en sekulär nutidsmänniska utanför och oberoende av ’tro på Gud’, ’ett liv efter döden’ etc blir det platt och endimensionellt. Och indirekt också en kränkning av de människor som lever och brottas med denna existentiella andliga dimension oberoende av föreställningar om bortomvärldsliga krafter och makter.
På ett paradoxalt sätt blir det även en förnekelse av djupet i de traditioner man anser sig förvalta. PC Jersilds skildring av ett av de sista samtalen med sin ’gammelkristne’ far (DN Kultur, lördagen den 18 juli 2009) är en sorglig illustration till denna form av kristet icke-seende.
Genom att skilja ut den existentiella andliga dimensionen från föreställningar om en övernaturlig verklighet får man hjälp att förstå lite mer av det släktskap mellan religiöst språk och konstnärligt som Leif Zern lyfter fram – och som många intuitivt känner.
Jag tror att åtminstone en del av förklaringen till den förbryllande plattheten i Humanisternas manifest finns just här. Man har som organisation ingen medveten och genomarbetad syn på den existentiella andliga dimensionen. Där är man i samma läge som t.ex. Svenska kyrkan. I det senare fallet är det dock mer beklämmande. Där finns tillgång till teologisk och religionsfilosofisk kompetens och ekonomiska resurser.
Det finns också många enskilda präster, teologer och religionsvetare som är väl medvetna om problematiken. Om det beror på rädsla och bekvämlighet hos de framåtriktade krafterna eller de konservativa traditionalisternas styrka att man inte lyckats producera något dokument med lärostatus kring detta kan jag inte uttala mig om.
I Humanisternas religionskritik kan man inte se att religonernas språk, berättelser, riter, musik, myter, fram till modern tid har varit själva arenan för människans brottning med den existentiella andliga dimension vi alla lever med. I sin kritik av föreställningar om övernaturliga makter och existensformer, auktoritära anspråk på den enda och eviga sanningen etc – en viktig kritik!! – tenderar dessa föreställningar och hållningar att bli själva definitionen på religion och religiositet. Man kan inte skilja ut och erkänna den existentiella andliga dimensionens närvaro bakom ytan av övernaturliga trosföreställningar. Indirekt kan det bli ett generellt förnekande av denna existentiella andliga dimension vi alla lever med. Jag tror inte att detta är medvetet eller önskat av Humanisterna.
Carl Gustaf Olofsson Ansvarig för webbplatsen ”Språk, tro och religion” www.existentiell-tro.net
PS. Denna text skrevs sommaren 2009. Lite mer än ett år senare, hösten 2010, gick jag med i Humanisterna. Samtidigt startade jag denna blogg. Våren 2011 blev jag invald i styrelsen för Humanisterna Kalmar där jag fortfarande sitter kvar. DS.
Detlj av Musikanternas helvete. Hieronymus Bosch 1450 – 1516.
PS. Två varianter av en artikel till Dagen Debatt är förlaga till denna blogg. Se vidare PS 1 i slutet.
.
Kan teologiska läror skapa trauman?
Begreppet “religionstrauma” används allt oftare. Framför allt av personer som med såriga själar brutit upp från olika typer av religiösa sammanhang. Den 24 maj 2023 instiftades “Religionstraumadagen” av en grupp engagerade personer. Tanken är att årligen uppmärksamma denna viktiga problematik den 24 maj i det offentliga rummet. Religionstraumadagen proklamerades genom en debattartikel i Aftonbladet samma dag. Den hade 89 undertecknare.
Som orsak till religionstrauman har det skrivits en hel del om okänslighet och dåligt ledarskap. Jag menar att man måste försöka förstå hur vissa teologiska lärosatser kan skapa ångest, skam och en växande osäkerhet, dvs psykisk ohälsa! Här kommer några förslag. För berörda är det med nödvändighet en laddad och smärtsam problematik.
.
Kan en kärleksfull Gud döma till eviga straff i helvetet?
Om man själv eller närstående drabbas av svåra övergrepp eller kränkningar kan fantasier om grymma straff för förövarna vara ett produktivt sätt att hantera det som hänt. Om inte i detta livet så efter döden! När dessa djupt mänskliga reaktioner förvandlas till religiösa läror om eviga straff i helvetet efter döden för “syndarna”, de “otrogna”, de “orättfärdiga” så är det destruktivt, oavsett om förtecknen är kristna eller muslimska.
Att som barn eller ung fångas in av dessa föreställningar kan skapa grunden för åratal av ångest och otrygghet.
I många religiösa kyrkor och samfund, kristna såväl som muslimska,betonas Guds kärlek. Alltför många av dessa bär samtidigt upp föreställningen om eviga straff efter döden. Det skapas då en tabubelagd skuggbild av en grym och skoningslös gud. När denna djupa motsägelse förnekas av helvetestrons bärare så bidrar man till att skapa ett ångestladdat inre landskap hos unga människor.
.
Skillnaden mellan känslor och handlingar.
I vissa religiösa sammanhang menar man att Gud dömer känslor och fantasier utifrån samma moraliska måttstock som handlingar. Att i fantasin önska någons död blir då likvärdigt med mord. I verkligheten är det en oändlig skillnad mellan mord och fantasien “att mörda” någon.
Utifrån denna lära ser Gud allt i vår inre värld! Denna föreställning skapar nästan obevekligt skuld, skam och självförakt för många av de känslor och fantasier som av olika skäl tar form i vår inre värld. Inte minst på grund av vår sexualdrift. Och därmed också i många fall rädsla för att hamna i helvetet.
Som unga människor behöver vi ett fortlöpande stöd för att bli allt mer förtrogna med vår känslovärld. Att allt tydligare förstå den oändliga skillnaden mellan känslor/fantasier kontra handlingar är en viktig del i denna mognadsprocess. Varje lära, sekulär eller religiös, som försvårar denna känslomässiga mognadsprocess är destruktiv.
.
Framgångsteologi.
Framgångsteologi är benämningen på en teologisk riktning som kom till Sverige från USAi början av 1980-talet. Denna teologi menar att hälsa och materiell välgång är ett uttryck för Guds omsorg och belöning för att man är en god kristen. För de som drabbas av sjukdom och olyckor lägger denna teologi sten på börda. Den pressar berörda att försöka slå knut på sig själva.
Om du bekänner dina brister och synder, ber med “rent hjärta” och “verkligen tror” kommer du att få del av Guds helande kraft. Såväl materiellt som kroppsligt. Detta synsätt kan bli direkt cyniskt och hjärtlöst.
Framgångsteologin göder en egocentrisk och narcissistisk självgodhet hos de som är friska och materiellt välbärgade. Det visar att “jag” är ”stark” i bön och tro. Framgångsteologin närmast omöjliggör utvecklingen av ödmjukhet och medkänsla hos “troseliten”. Samtidigt skapar den känslor av skam, att vara en dålig kristen, osäkerhet och ångest hos de som drabbas av sjukdom och olyckor.
.
Teologisk häxbrygd
Dessa tre teologiska lärosatser är destruktiva var för sig. De gör livet mörkare och mer svårhanterligt. När de kombineras blir det för många en traumatiserande häxbrygd. Om den psykiska ohälsa detta skapar sedan i förkunnelse och förvrängd själavård betraktas som att vara ansatt av Djävulen, Lögnaren, av onda demoner – så fullbordas en destruktiv, manipulativ traumatiserande spiral.
Denna destruktiva spiral ger nästan omärkligt näring för att allt mer ifrågasätta sin egen känsla för rätt och sanning. När vi för “att höra till” börjar svika dessa personliga “inre röster” utifrån pastorns, imamens, församlingens uppfattning om synd, rätt, fel – så skapas ytterligare en svår psykisk börda. Den personliga mognadsprocessen försvåras. De blir då ofta ytterligare en del av grunden för religiösa trauman.
Det kan ta år och årtionden efter att man “hoppat av” att bearbeta denna typ av komplexa sår och skador i en människas inre värld. Om dessa traumatiserande skador inträffat i en församlingsgemenskap med många positiva kvaliteter i form av stark gemenskap, lek, sång och omsorg, blir denna destruktiva teologi än mer svårhanterlig.
De teologiska läror som har diskuterats har biblisk grund. Visavi kristendomen väcks då frågan varför dessa sidor i den bibliska förkunnelsen inte får samma destruktiva uttryck hos alla kyrkor, församlingar, präster och pastorer?
–
Guds kärlek!
Om det finns en Gud måste hen vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa “jag” känner eller kan föreställa “mig”! Allt annat är grovt mänskligt förtal av denna Gud. Eviga straff i helvetet är en kärlekslös orimlighet för denna Gud! Det är också en självklarhet för denna Gud att det är en oändlig skillnad mellan å ena sidan känslor och fantasier och å andra sidan handlingar. Precis som för de flesta människor!
PS 1. Två versioner av en artikel till Dagen Debatt är utgångspunkten för denna blogg. Den har blivit ca 500 tecken längre. Version 1 skickades in den 13 augusti 2023. Version 2 landade på debattredaktionen den 20 september. Artikeln fick i sin första version några uppskattande ord – ‘välskriven och intressant’ – och att man övervägde publicering. Men man visste i så fall inte när på grund av hårt tryck på debattsidan. Två veckor senare hade jag ett trevligt samtal med den ordinarie debattredaktören. Sedan tyst! Jag skrev om lite och skickade in igen som påminnelse. Då fick jag äntligen ett klart “nej”! Det vänliga mailet med den sakliga motiveringen kommer här:
Tack för mejl och uppdaterad artikel. Dock får jag tacka nej till publicering, då vi rätt nyligen haft flera debatter som på olika sätt berört de frågor du tar upp, både en lång ”helvetesdebatt” och flera omgångar av debatter om framgångsteologi. Därför väljer jag att i nuläget tacka nej till publicering. Du är alltid välkommen att höra av dig igen.
Jag publicerar här också det foto och den preliminära författarpresentation som skickades med artikeln:
Carl Gustaf Olofsson är uppvuxen i fribaptistsamfundet. Han blev frälst och döpt 1958 vid tio års ålder. I hans närmaste släktkrets fanns ett missionärspar och tre predikanter. Hans far var en. Han var dessutom möbelsnickare och ålfiskare. Hans mor var organist och ungdomsledare. Efter ett tidigt uppbrott har de existentiella livsfrågorna varit en viktig och levande del av hans liv. Det har bland annat resulterat i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”.
PS 2. Om man vill läsa en lekfull, allvarlig och annorlunda utläggning om Yttersta domen och detta med himmel och helvete så rekommenderar jag min snart fyra år gamla blogg Nr 113. Om Gud finns. Ateistiska funderingar om Yttersta domen!. Den omedelbara inspirationen att skriva denna blogg och arbeta igenom detta kära gamla tema på var ett samtal mellan Joel Halldorft och Christer Sturmark med Erich Schüldt som moderator. Mot slutet ställde Erich Schüldt en rolig och överraskande fråga till Christer Sturmark om hur han som ateist skulle reagera om han efter döden helt överraskande skulle möta den Gud han aldrig trott på. Minnet är högst ungefärligt. Men jag tror att jag är ganska sannfärdig visavi andemeningen. Sturmark fann sig väl och skötte sig bra. Men jag tyckte att betydligt mer av vikt kunde sägas! Det blev en blogg.
Om man ger sig på denna långa blogg så håll ut till Guds möte med de destruktiva värstingarna. Och missa inte PS 5 om Guds möte med helvetesförkunnarna.
Christer Sturmark var under många år ordförande för Humanisterna och är sedan ca 10 år förlagschef på Fri Tanke Förlag. Han är också redaktör för tidskriften SANS. Joel Halldorf är professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan och kulturskribent i Expressen. Han är en av initiativtagarna till föreningen Valv. Erich Schüldt är radiojournalist med musik, livsåskådning och frågan om vad som kan få livet att börja skimra som specialitet. Sedan våren 2023 gör han bland allt annat också podden Sökarna inom ramen för Valvs verksamhet.
Det har under våren 2023 hållits en bokcikel på Zoom kring min bok “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Fyra torsdagar i rad med början den 13 april. Det är min förläggare Tomas Walch som tillsammans med Henrik Betnér och nätverket Spirande har tagit initiativet och bestämt upplägget. Olika personer har bjudit in för att hålla introduktion till de bokkapitel som valts ut för respektive träff. Jag höll introduktionen till tredje träffen.
Foto: Planeringsträff på Zoom med ansvariga och samtliga inledare innan bokcirkeln startade. Övre raden – från vänster: Josefin Lennartsson, Tomas Walch, Tomas von Martens. Nedre raden från vänster: Henrik Betnér och Carl Gustaf Olofsson.
Rubriker, bokkapitel och presentation av inledarna hittas på nätverket Spirande. Man hade lite överraskande bestämt rubriken “Ansvarighet som läkande kraft” för introduktionen till bokens kapitel 2 “Ansvar och flykt”. Här kommer min introduktion som hölls torsdagen den 27 april.
.
Del 1. Delaktighetens livshållning.
Jag måste börja med att ge Tomas Walch kredit för valet av rubrik för min introduktion till bokens andra kapitel: “Ansvarighet som läkande kraft”. Genom att koppla ihop “ansvarighet” med “läkande kraft” så öppnas för ett annat fokus för min introduktion än jag tänkt från början. Kapitel 2 har rubriken “Ansvar och flykt”.
Man kan vidga detta till att säga att bokens övergripande tema är att försöka synliggöra en livshållning som – enligt min övertygelse – fungerar som just en “läkande kraft”. Om den här livshållning har övertaget i våra liv så fördjupas efterhand upplevelserna av mening och självrespekt; så stöds en process av personlig mognad och existentiell fördjupning. Om man sekulariserar det traditionella religiösa språket kan man säga att den här livshållningen stödjer “andlig mognad” och “andlig fördjupning”. Denna livshållning ökar vår förmåga att bearbeta olösta smärtsamma erfarenheter och konflikter.
Med bokens språk kan man säga att när delaktighetens livshållning har övertaget i våra liv så stärks den “integrativa kraften”. Innan jag går in på kapitel 2 “Ansvar och flykt” så vill jag säga lite mer om delaktighetens livshållning.
Vad är då delaktighetens livshållning?
Detta gäller något som länge bara var intuitivt anat. När jag så småningom började få ord så kan man säga att det gäller tre övertygelser. Men det är också antaganden som ska granskas och prövas i förhållande till ”mina” egna erfarenheter och den kunskap som står oss till buds.
Tre övertygelser utgör grunden för delaktighetens livshållning. Det är viktigt att betona att det är det praktiskt levda som är det viktiga, INTE ORDEN VI ANVÄNDER! Samtidigt är det inte oviktigt med orden. De fungerande orden ökar vår förmåga att kommunicera och stödja varandra i livets viktiga. Här kommer mina ord i form av tre påståenden:
(1) … att ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är avgörande för att upplevelser av självrespekt och mening ska kunna utvecklas och fördjupas. I detta ingår att erkänna sina nederlag och sin skuld när man har svikit dessa inre krav.
(2) …. att utvecklingen av vår förmåga till medkänsla är förbunden med en strävan att allt bättre försöka förstå och acceptera den utsatta och smärtsamma sidan av våra mänskliga existensvillkor.
(3) …. att kärlek och förnuft är två sårbara kvaliteter som kan utvecklas mot allt större bärighet i våra liv. I bästa fall kan de utvecklas till gränsöverskridande krafter. Det är en utveckling som vi aktivt kan bejaka såväl i våra personliga liv som i världen.
Dessa tre påståenden är nära sammanlänkade med varandra. Om vi medvetet eller intuitivt lever utifrån tron att detta synsätt är av central betydelse såväl för vårt eget liv som för det samhälle vi tillhör så lever vi i vad som i boken kallas delaktighetens livshållning (presenteras i bokens Introduktion). Dess inre dynamik fördjupar efterhand en upplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron. Den förstärker banden till våra medmänniskor och ‘vår värld’ – både vad gäller livsväven och det globala samhället. Den underhåller en inre process av integration och läkande. Den skapar en speciell kunskapsrelation till livet som gäller frågan om vad som stödjer respektive försvårar kärlekens och förnuftets utveckling. Den utvecklar vårt ‘moraliska universum’.
Om vi lever och handlar utifrån att detta synsätt inte är giltigt formas en livshållning som i boken kallas likgiltighetens livshållning. Dess inre dynamik är helt annorlunda. Den fördjupar upplevelser av meningslöshet och avskurenhet från livet. Den tunnar ut relationerna till våra medmänniskor och till det samhälle och den värld vi tillhör. Den ökar fästytan för habegär, maktlystnad, hat, destruktivitet. Den förstummar och urholkar vår inre värld. Den krymper vårt ‘moraliska universum’.
Centralt för delaktighetens livshållning är att dess “bärare” – medvetet eller intuitivt – är övertygade om att det är avgörande för våra liv vilken av dessa båda livshållningar som har övertaget. Det påverkar hur vi väljer och handlar i vardagen.
En central uppgift för bokens analyser och diskussioner är att försöka visa att denna existentiella livshållningsproblematik gäller centrala insikter om människolivets ofrånkomliga existentiella realiteter. Slutsatsen av bokens analyser kan sammanfattas så här.
Det finns inget sätt att ställa sig utanför den existentiella tro-otro-problematik som utgör grunden för dessa båda motstridiga livshållningar. Att leva i spänningen mellan dessa båda poler är en ofrånkomlig del av att vara människa. Vilken sida som blir riktningsgivande är avgörande för hur våra liv kommer att bli.
Med hjälp av ett poetiskt språk kan man säga så här: När delaktighetens livshållning får övertaget skapas en livsprocess som handlar om ‘hjärtats öppnande‘. Om den existentiella otro som utgör grunden för likgiltighetens livshållning blir bestämmande för våra liv formas en livsprocess som innebär en rörelse mot ‘hjärtats förhärdelse‘.
Delaktighetens livshållning handlar inte om att tillägna sig en lära eller att följa vissa givna bud och regler. Dess kärna är att möta livets angelägenheter utifrån en viss bestämd grundsyn på människolivets villkor och möjligheter. Och att försöka hålla fast denna syn trots nederlag, svårhanterliga konflikter och allt som under utsatta omständigheter kan tala emot dess giltighet.
Delaktighetens livshållning kan ‘bäras’ och tolkas utifrån en tro på en personlig Gud och föreställningar om livets fortsättning efter döden. Den kan också, som för min personliga del, tolkas och ges ord i en sekulär, ateistisk livstolkning. Men den kan även ha en närmast intuitiv karaktär.
I vilken mån fångar föreställningen om dessa båda motsatta livshållningar och deras inre konsekvenser något grundläggande om människans situation och möjligheter? Vilken betydelse har det för det demokratiska samhällets överlevnad att insikterna om dessa båda hållningar finns tydligt närvarande i det kulturella landskapet? Då också inräknat samtalen på puben och runt köksbordet! I vilken utsträckning är synen på dessa båda motstridiga livshållningar ett centralt tema i kristen tradition?
.
Del 2. Ansvarighet som läkande kraft.
Nu efter halva tiden är det dags för huvuduppgiften; introduktion till det andra kapitlet i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Det har rubriken Ansvar och flykt.
Samvetets, hjärtats och sanningens röster.
Redan under de tidiga tonåren började jag ana att mitt liv på avgörande sätt var beroende av i vilken utsträckning jag ärligt försökte vara trogen mot vad jag långt senare har kommit att kalla ”samvetets, hjärtats och sanningens röster”.
Vad som här fortsättningsvis kallas ansvarighetens hållning kan sammanfattas på följande sätt: Om vi vill ha levande relationer till andra människor, vill leva i en grundstämning av självrespekt och värdighet, vill mogna och utvecklas, önskar ett fungerande demokratiskt samhälle, vill fördjupa upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron – kommer vi inte undan att efter bästa förmåga försöka urskilja och bejaka vad som här kallas ”samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Det innebär att i liv och handling försöka följa de inre krav som dessa ‘röster’ ibland formar med stor tydlighet.
Centralt är också att stå kvar i ansvaret och de smärtsamma upplevelserna av skuld, feghet och nederlag som blir följden när vi sviker eller kommer till korta i förhållande till dessa inre krav.
Flyktens hållning innebär att på olika sätt försöka göra sig döv för dessa inre röster. När vi avvisar giltigheten i de krav de ställer kommer känslor av meningslöshet, maktlöshet, främlingskap och tomhet obevekligt att breda ut sig i vår inre värld.
Flyktens inneboende logik medför också en allt starkare tendens att på olika sätt försöka komma undan de obehagliga känslor som denna hållning ger upphov till. Det kan bli till ett välanpassat och till synes lyckat liv, men där det strax under medvetandets yta finns dova och växande skikt av desperation och ångest som hotar att bryta igenom.
I denna livsbelägenhet blir ångesten ett uttryck för vår längtan efter autenticitet, mening, sanning. Flykten undan denna ångest blir en flykt undan livet. I sitt innersta vet eller anar varje människa att det är en tragedi att leva och dö i denna hållning. Det är att förlora och gå miste om livet. Därför finns det alltid en sida i oss, även när vi till synes oåterkalleligt har fastnat i flyktens hållning, som vill stanna upp och ställa oss ansikte mot ansikte med vår utsatta livsbelägenhet. Med en bit av vår varelse vet vi att detta plågsamma ‘uppstannande’ är nödvändigt för att det liv vi djupast längtar efter ska bli möjligt.
Beroende på hur rädda och bräckliga vi är behöver vi olika mycket stöd och hjälp för att inte glida in i flyktens hållning. Om en människa har fastnat i denna hållning kan hon behöva mycket av insiktsfullt och kärleksfullt stöd för att återinträda i ett öppet förhållningssätt till hjärtats, samvetes och sanningens röster.
Jag vill säga något om den innebörd jag lägger i de olika delarna av uttrycket ”samvetets, hjärtats och sanningens röster”.
Samvetets röst står för den inre upplevelse som ‘säger’ att ‘detta är orätt’ respektive ‘detta är rätt’. Den formar ett krav att göra motstånd mot sådant i mig själv och i min omvärld som jag upplever som orätt, destruktivt, förstörande, ont. Detta är i överensstämmelse med konventionellt språkbruk.
Sanningens röst betecknar ett inre krav på intellektuell ärlighet in mot mig själv, mina övertygelser och värderingar. Det är ett inre krav att sträcka sig efter sanningen även om den är obekväm och problematisk. Det är ett krav på intellektuell redbarhet.
Hjärtats röst gäller bilder och tankar om vad vi kan göra för att öka möjligheterna till öppna och levande relationer i vänskap och kärlek. Den handlar också om den vardagliga omsorgen. Hjärtats röst gäller kvaliteten i såväl våra relationer till andra människor som i vår relation till livet och tillvaron. Hjärtats röst handlar också om att försöka göra motstånd mot den rädsla i mig som skapar tystnad och avstånd
När hjärtats röst gäller saker utanför vårt personliga liv kan den ibland få en omfattning och tyngd som gör det relevant att tala om en upplevelse av en förpliktigande livsuppgift eller en kallelse. Jag menar att vad som här kallas hjärtats röst är en viktig existentiell realitet.
Hjärtats röst formar med olika mått av tyngd en upplevelse av att “jag” har ett personligt ansvar för att centrala positiva livskvaliteter ska få bättre möjlighet att utvecklas och fördjupas; i sitt eget liv men ofta i varierande utsträckning även i andras liv och i det samhälle och den globala värld hon tillhör.
Självrespekt och värdighet.
När vi bejakar ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster blir de en del av våra liv. I denna hållning försätter vi oss i en speciell relation till livet. Vi kommer att tvingas till konfrontationer med rädslor, beroenden och ångest när dessa röster gör att vi stöter på inre gränser som vi kanske varit ovetande om förut.
Att bejaka ett ansvarigt förhållande till dessa röster innebär att vara i en öppen och levande kontakt med ett speciellt spektrum av såväl smärtsamma som positiva känslor och erfarenheter.
De positiva känslorna kan handla om en fördjupad självrespekt när man trots rädsla och risker för negativa konsekvenser har lyckats följa sitt samvete. Det kan handla om starka och euforiska känslor av att livet som förut tett sig alltmer stumt och hopplöst plötsligt öppnar sig när man lyckats bryta igenom en inre spärr av djup rädsla som förut tyckts omöjlig att rå på. Det kan också gälla att ha vågat sträcka sig efter en människa man är förälskad i trots intensiv rädsla för att bli avvisad.
Det kan handla om den fördjupning av självrespekt och värdighet när man under utsatta politiska omständigheter haft modet att sätta hela sin existens på spel i försvaret av värden man upplever som fundamentala.
När människan förhåller sig ansvarigt till dessa inre röster kommer hon att möta och konfronteras med två olika typer av smärtsamma känslor. De kallas här ‘avvisandets smärta‘ och ‘icke-vågandets‘ smärta.
Icke-vågandets smärta handlar om de plågsamma känslorna av fegehet och nederlag. Det handlar också om en krackelerande självbild. Frestelsen är stor att fly från denna smärta genom att skylla på omständigheterna eller på andra. Att möta denna smärta utan att fly är en helt grundläggande del i ansvarighetens hållning.
Avvisandets smärta kommer ur att inte nå fram, väcka löje, bli missförstådd, övergiven, illa sedd etc när man handlar utifrån hjärtats röst. Denna smärta handlar också om de känslor som väcks av att engagerat ha handlat utifrån samvetets röst och inte alls uppnå det man hade hoppats, när det känns som att man är en ‘ropande röst i öknen’. Än smärtsammare blir det om konsekvensen är att förlora vänner, bli omplacerad på jobbet, bli utfrusen ur en viktig gemenskap, bli stämplad som förförare eller svikare i en religiös eller sekulär ideologisk gemenskap.
När en människa brottas med att våga eller inte våga följa de inre krav delaktighetens röster ställer på henne är det oftast just rädslan för dessa smärtsamma negativa konsekvenser som utgör det synliga och påtagliga hindret från att handla.
Det kan avslutningsvis vara viktigt att komma ihåg att den typ av brutala livsomständigheter som var vardag för miljontals människor i delar av 1900-talets Europa. Jag tänker på nazismens och stalinismens välde. På många håll i världen är det fortfarande en påträngande verklighet att trohet mot samvetets, hjärtats och sanningens röster innebär direkta risker för liv och lem.
.
Några avslutande frågor att ta med sig i pausen.
(1). Jag har här gett uttryck för starka personliga övertygelser med anspråk på generell giltighet. Men “personliga övertygelser” säger inget om dessa tankars mera allmänna bärighet. Den första prövostenen är i vilken utsträckning resonemangen håller utifrån era egna personliga erfarenheter. Det som skaver eller känns fel kan vara viktiga pusselbitar för att fördjupa förståelsen. Fråga: Är det förenligt med dina erfarenheter att säga att ansvarighetens hållning stödjer läkande och integrerande inre processer?
(2). För hur många procent av Sveriges befolkning har delaktighetens livshållning övertaget. Notera att jag inte talar om antingen eller – utan just övertaget. Jag är jättenyfiken på era gissningar.
(3). Hur viktigt är det att innefatta ansvar för livsväven och det globala samhällets långsiktiga hållbarhet för att vi ska kunna bli allt helare som människor?
(4). Om jag säger “Existentiell frågegemenskap”. Vad väcker det för tankar? Positiva? Negativa?
Slut
PS. Bokcirkelns introduktioner kommer att bli tillgängliga på näteverket Spirande och/eller nätverket Kristen bortom Gud. Länkar kommer här när videoinspelningsrna publicerats.
Härmed hälsas alla välkomna till en bokcirkel krng min bok “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Den sträcker sig över fyra torsdagar i följd med början den 13 april. Tid kl 19.30 – 21. Den är gratis! Men man måste anmäla sig på webbplatsen Spirande. Då får man länk via mail för varje Zoomträff. https://spirande.net/bokcirkel/
Olika inbjudna gäster inleder varje Zoomträff. Jag är inbjuden att hålla inledningen till den tredje träffen torsdagen den 27 april. Min bokförläggare och “teologiska välgörare”, Tomas Walch, har inbjudit sig själv att inleda den andra träffen den 20 april. De övriga två är Josefin Lennartsson, f.d. pastor och Tomas von Martens från Finland. Henrik Betnér är moderator. Han är tillsammans med Tomas Walch en av eldsjälarna bakom såväl nätverket Kristen bortom Gud” som podden G-ordet där jag medverkade två gånger sommaren 2020.
Denna bokcirkel är bland mycket annat ett sätt för mig att med hjälp av andras röster, inledare och deltagare, utforska var jag idag befinner mig i detta spännande och komplicerade landskap med språk, föreställningar och erfarenheter kring livets viktigaste sidor. Eller kort och gott: Vad ökar chanserna för att vi blir vettiga människor? Vad kan få våra liv att krackelera?
.
Schema, rubriker och presentation av inledare.
13 APRIL 19:30-21:00 BEHOVET AV ETT EXISTENTIELLT PERSPEKTIV (KAPITEL 1 & 6)
Introduktion av Josefin Lennartsson som är teolog och existentiell/andlig vägledare. Hon driver Kontemplativ praktik – ”en plattform med fokus på existentiell hälsa”.
20 APRIL 19:30-21:00 VÅRA EXISTENSVILLKOR OCH NÅDENS MÖJLIGHET (KAPITEL 3)
Introduktion av Tomas Walch som är teolog och entreprenör. Han håller kurser, retreater och workshops utifrån existentiell kristendom genom sitt företag Alternaliv som även gett ut boken.
27 APRIL 19:30-21:00 ANSVARIGHET SOM LÄKANDE KRAFT (KAPITEL 2)
Introduktion av Carl Gustaf Olofsson som är bokens författare och i övrigt engagerad inom Humanisterna och för klimatet i olika sammanhang. Han driver webbplatsen Språk, tro och religion och bloggen Gustafs videoblogg.
4 MAJ 19:30-21:00 DEN EXISTENSBÄRANDE KULTUREN (KAPITEL 4)
Introduktion av Tomas von Martens som är journalist, författare och förläggare med lång erfarenhet av att lyfta de existentiella frågorna inom och utanför kyrkan i Finland. Bland annat genom att leda populära diskussionskvällar kring progressiv kristen litteratur. PS. Han har skrivit en essä med rubriken “Ateismen öppnar för nya gudsbilder”. Den publicerades som söndagsessä i Hufvudstadsbladet (Helsingfors) den 22 januari 2023.
.
Video, bok och nätbok.
Om tekniken fungerar som den ska kommer inledningarna att spelas in på video och efterhand att bli tillgängliga på webbplatsen Kristen bortom Gud. För att lyssna på och ta del i samtalet efter introduktionerna måste man var med på Zoom.
I väntan på beställd bok kan man läsa på näteversionen på webbplatsen Språk, tro och religion. Min förläggare tillät nätversionen att ligga kvar trots att det förstås konkurrerar med den tryckta boken. Så om du läser på Internet så köp boken ändå. Det är det lill förlaget Alternaliv. Först när förlagets utgifter är betalda blir det provison till mig. Och det är en bra bit dit! Så köp boken! Oavsett om du vill och kan vara med i bokcirkeln. Länk till kapitel 1 och 6 – första träffen. Kapitel 1. Livssyn, språk och religiositet. Länk: https://www.existentiell-tro.net/ekt-98/kapitel1.htm
Tips på tre poddar där jag varit gäst. Man kan lyssna på en eller flera som uppvärmning. Eller bara för att man är lite nyfiken.
Podden Exvageliet.
“Sekulär andlighet”. Publicerades den 16 februari 2020. Då fanns detta med en tryckt bok ännu inte på kartan. Men knappt två veckor senare fick jag mail från förlaget Alternaliv med förslag om en tryckt bok. Länk: https://exvangeliet.podbean.com/e/s2e06-sekular-andlighet/
Podden G-ordet. Avsnitt 5. Ansvar och flykt. Ett redigerat föredrag som hölls på Teologiska Högskolan i Stockholm i oktober 2017. Publicerat som podd den 10 juli 2020. Länk: https://g-ordet.libsyn.com/2020/07
Podden G-ordet. Avsnitt 6. Ateistisk religiositet? En intervju med Carl Gustaf Olofsson. Publicedrad den 26 augusti 2020 Länk: https://g-ordet.libsyn.com/2020/08
PS. Sist i texten finns rubriker, länkar och publiceringsdatum för de artiklar och texter som berörs i bloggen och lite mer. DS.
.
Vad sysslar man med på DN Kultur?? Man hade under första halvan av februari chansen att öppna för en viktig och angelägen debatt/samtal om språket för livets viktiga existentiella angelägenheter i gränslandet mellan sekulärt, existentiellt och religiöst. Men DN Kultur valde att stänga dörren.
Ärkebiskop Martin Modeus och Maria Södling, teolog på Svensk kyrkans forskningsenhet, svarade på religionshistorikern och professorn Stefan Arvidssons debattartikel som publicerades den 7 februari. Martin Modeus den 9 februari och Maria Södling två dagar senare. Stefan Arvidsson skrev ett svar till Martin Modeus och Maria Södling. Det kom till DN Kultur någon eller några dagar efter Maria Södlings inlägg. Det refuserades!! DN Kultur satte punkt och stängde dörren! Jag återkommer till hur jag fått veta detta.
Stefan Arvidsson problematiserar i sin artikel kyrkans, religionsvetenskapens, teologins och stora delar av kultursveriges försåtliga retorik där man trivialiserar och förytligar den sekulära människans förmåga att känna, uppleva och reflektera. Att bestämt vägra att inordna sin livstolkning under beteckningen “religiös” i dess folkliga betydelse – dvs tror inte på någon gud eller några andra bortommänskliga krafter och makter, tror inte på ett liv efter döden och avvisar en bindande auktoritt i Heliga skrifter – säger förstås inget om måttet av existentiellt djup, förmågan att uppleva förundran, känna vördnad, förmågan, att ta livets utmaningar på allvar och i bästa fall växa och mogna med dessa utmaningar.
På samma sätt säger beteckningen “religiös” inte något om detta. Avskuren fyrkantighet, okänslighet och förmåga till destruktiv manipulation finns såväl bland religiösa som bland sekulära ateister.
Om en människa som definierar sig som sekulär och icke-religiös visar sig kunna känna förundran, vördnad, beröras av tillvarons gåta, stjärnhimlens skönhet, gärna tänder ett ljus i en kyrkas ljusbärare “så är hon inte så sekulär som hon tror”. Ärkebiskop Martin Modeus, religionsvetarprofessorn David Thurfjell och DN:s kulturchef Björn Wiman är ense.
I den outsagda undertexten bakom Martin Modeus formulering ”men vi är nog inte alls så sekulära som vi tror” (24 januari) är att en fullt sekulär människa är ytlig, trivial, utan existentiellt djup. Om hon skulle visa ett visst mått av “existentiellt djup” så är hon “inte så sekulär som hon tror”.
Stefan Arvidsson fäster ögonen på denna förminskande trivialiseringsretorik. Det är en viktig problematik. Denna retoriska figur präglades, såvitt jag vet, av professor David Thurfjell i hans bok “Det gudlösa folket” från 2015. Den har sedan tagits upp av präster och kulturskribenter. Bland annat av DN:s kulturchef Björn Wiman.
Jag kommer för egen del inte förbi min känsla/uppfattning av att den retoriska figuren “inte så sekulära som dom tror” i olika varianter förytligar och trivialiserar det offentliga samtalet kring en livsviktig problematik.
Varken Martin Modeus eller Maria Södling går i svaromål på denna helt centrala punkt i Stefan Arvidssons debattinlägg.
Nu till hur jag fick kännedom om refuseringen.Jag skrev ett uppskattande mail till Stefan Arvidsson den 13 februari. Saktfärdighet gjorde att det dröjde nästan en vecka efter att hans debattartikel hade publicerats nnan jag fick iväg mitt mail. Då hade DN Kultur redan publicerats två svar på Stefan Arvidssons debattartikel. Det första av ärkebiskop Modeus och det andra av Maria Södling.
I svarsmailet dagen efter, den 14 februari, fick jag veta att DN Kultur hade refuserat hans svar till Martin Modeus och Maria Södling! Jag kunde inte släppa tanke att Stefan Arvidssons svar nog kommer. Men det kom inte, det kom inte, det kom INTE!! Jag tycker detta är ytterligt märkligt! Och jag blev efterhand både upprörd och ledsen. Hur kan DN:s kulturredaktion bara skära av en debatt och ett samtal som skulle kunnat utvecklas till något viktigt för samtidskulturen.
Om man ser ärkebiskop Martin Modeus artikel på DN Kultur den 24 januari som första inlägget ser det ut så här: Svenska kyrkan, sekulär kyrkokritiker, Svenska kyrkan, Svenska kyrkan. Sedan bestämmer DN Kultur att det är “slutpratat”. Stefan Arvidssons replik refuseras. Dåligt omdöme? Brist på lyhördhet för livsviktiga frågor i samtiden? Begravda hundar? Feghet? Dolda lojaliteter?
Bilden kompliceras av att den första regelrätta debattartikeln var skriven av Stefan Arvidsson. Den publicerades den 7 februari. Ärkebiskop Martin Modeus artikel den 24 januari var ingen debattartikel utan mer av en bred folklig presentation av Svenska kyrkans syn på sin roll och uppgift. Denna presentation var sedan den kritiska utgångspunkten för Stefan Arvidssons debattartikel den 7 februari. I detta perspektiv var det Stefan Arvidsson som skrev det första debattinlägget. Men han vägras att svara sina kritiker! Varför??
Jag tycker att DN Kulturs hantering av en, enligt min mening, formligen livsviktig problematik är ytterst märklig. Och det säger jag för att jag rört mig i detta gränslandskap med språket kring livets viktigaste existentiella angelägenheter i mer än 40 år. Ett resultat av detta är boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014, 2020 – Se fliken Bok2020 ovan!). De flesta bloggarna på denna blogg gäller sökandet efter ett fungerande och bärande språk för livets viktigaste och djupaste angelägenheter. Och kritik av oklarheter och luddigheter i detta landskap. Och då hör det till saken att jag, precis som Martin Hägglund (“Vårt enda liv”, (engelska 2019, svenska 2020) inte tror på några bortommänskliga krafter och makter och inte tror på ett nytt personligt liv bortom döden.
Det skulle vara intressant om David Thurfjell, Martin Modeus och Björn Wiman i klartext förklarade vad de menar med ”en fullt sekulär människa”.
Om jag nu inte skulle vara så sekulär som jag tror utifrån Björn Wimans, Martin Modeus och David Thurfjells syn på saken så finns ytterligare en outtalad undertext. Den “säger” att jag och vi andra sekulära livsengagerade ateister “är mer religiösa än vi tror”.
Jag undrar då hur Modeus, Thurfjell och Wiman placerar in oss i det religiösa landskapet? Livets Ord, pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan, muslimska brödraskapet, scientologerna, mormonerna, Hillsong, tron på eviga straff bortom döden, Plymouthbröderna, Jim Jones etc etc. Jag kan bara med emfas säga att jag inte vill bli ihopkopplad med någon av dessa rörelser. I kapitel 1 i min bok “Existentiell livssyn – kristen tro?” dristar jag mig åt att försöka ringa in en existentiell inomvärldslig form av religiositet. Men detta försök har inte avsatt några spår i det offentliga samtalet under de snart 25 år som gått sedan det publicerades.
Om nu Martin Modeus och Björn Wiman känner samma bestämda ovilja mot att kopplas samman med de religiösa rörelser jag nämner så kanske dom är “mer sekulära än dom tror”. Eller “inte så religiösa som dom tror”. Eller är det kanske så att Livets Ord och Hillsong “inte är så religiösa som dom tror”.
Att det finns religiositet som är ytlig, trivial och mest är en flykt undan livets utsatthet och smärta betraktar jag närmast som ett faktum. Har denna form av existentiellt ytlig religiositet någon religionsvetenskaplig benämning? Om man ska ägna sig åt icke-konstruktiv och nedsättande retorik skulle man kunna kalla detta “trivialitetsreligiositet”.
Skämt åsido! Vi behöver något sånär fungerande språk för livets djup och allvar! Sorg, förluster, nederlag, ensamhet, döden, feghet, svek, skuld, de globala ödesfrågorna, stjärnhimlens hisnande skönhet, smekningarnas berusande glädje. Detta betyder att vi behöver samtal och åter samtal för att skaffa oss och vår kultur allt bättre verktyg som kan fungera som stöd för reflektion och existentiell fördjupning.
DN Kultur missade tåget denna gång. Men jag hoppas redaktionen hämtar hem denna märkliga miss och kommer igen på ett kreativt och modigt sätt! Det behövs! Eller finns det andra kulturredaktioner som kan koppla ett kreativt och spännande grepp på denna viktiga problematik.
Carl Gustaf Olofsson den 29 april 2018. Rubrik: Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv. Publicerad i Humanisten nr 1/2018. Begreppet tro är återkommande i texterna av Martin Modeus och Maria Södling. Jag ser fram emot att bli inbjuden till kyrkokansliet för att berätta om hur en ”livsbärande” tro kan se ut hos en ateist. Och då förstås också få detta existentiella trosbegrepp närgranskat och kritiserat av den teologiska kompetensen på kyrkokansliet.
Texten till “Jordiskt livsmanifest” är preliminär. Den fick premiär i form av gemensam högläsning i en liten grupp i mitten på juli. Den har varit under arbete lite från och till under nästan två år. Tanken är att det ska ha en form som ska fungerar att läsa högt tillsammans i en mindre eller större grupp. Men den kan även läsas som ett inslag i en personligt stund av reflektion kring livets djup, allvar och förunderlighet. Det är fritt att modifiera texten utifrån den “andemening” som är dess grund. Den här sortens texter kan ofta bli bättre och få större bärigheter utifrån andra ögon och kompetenser. Det gäller perspektiv, erfarenheter och språkförmåga!
.
Jordiskt livsmanifest
Solen, vattnet och haven, jorden, myllan och atmosfären den ovillkorliga grunden för livets väv.
Vi tror att alla människor rymmer möjligheten till omsorg, förnuft och samarbete trots allt som tillfälligtvis kan tala emot.
Vi tror också att samarbetande människor kan skapa en värld av fred, rimlig fördelning och omsorg om livets väv.
Jag vill efter bästa förmåga bejaka denna möjlighet hos mig själv och alla andra.
Jag vill också bidra med min skärva till denna omdaning av världen, även om resultatet ligger bortom min död.
Må alla krafter och makter verka för en godartad framtid för Jorden, livsväven och mänskligheten.
Må detta bli verklighet!
.
Premiär. Högläsning med äppelceremoni.
Livsmanifestet fick sitt första test på en retreat i mitten på juli. Alla de femton deltagarna på “Samskapad retreat” anmodades att bidra med någon form av aktivitet.
Mitt bidrag var Livsmanifestet med en avslutande äppelceremoni. Först högläsning tillsammans av Livsmanifestet, sedan musik och sedan en äppelceremoni. Alla deltagarna fick en äppelklyfta som skulle räcka till tre tuggor. Äpplets kolatomer var fokus!
Den första tuggan för att begrunda de ingående kolatomernas vandring genom livsvävens historia. Alger, fiskar, dinosaurier, apor och människor genom årmiljonerna. Den andra tuggan för att begruda kolatomerna som basala byggstenar i våra kroppar och dess vidare öde framåt under århundraden, årtusenden och årmiljoner för att upprätthålla livsväven. Och till detta en önskan om att de kolatomer som som “passerar min kropp” ska vara med och bygga en godartad framtid för livsväven och mänskligheten. Den tredje tuggan togs med en önskan om kraft och mod att bidra med sin skärva till en godartad framtid för livsväven och mänskligheten.
Mellan högläsningen och äppelceremonin spelades improviserad pianomusik av en av reatreatens deltagare. Musiken strömmade ut genom ett öppet fönster i det intilliggande huset. Tack Sara!
Det blev en enkel och värdig ceremoni i skuggan av ett äppelträd med utsikt över en sjö en solig och mycket varm dag i mitten på juli.
.
Sjö med ett äppelträd. Genom detta öppna fönster strömmade den improviserade pianomusiken en knapp timma senare.
. .
PS. Stort tack till Tomas och Annica, värdar och initiativtagare till den annorlunda retreaten. Enda kostnaden var maten! Det krävet både mod och kreativitet att bara skapa en struktur med tider för måltider och aktivetetspass – och sedan överlåta innehållet till deltagarna. För mig blev det värdefulla dagar med oväntade och stimulerande aktivitetspass och samlingar innan måltiderna. Ansvaret för dessa samlingar delades också. Även det var oförutsägbart och stimulerande. Berätta om en person, bok eller händelse som varit viktig i ditt liv var temat för de korta måltidsamlingarna. DS.
Gustafs videoblogg 